Man skulle kanske kunna tro att jag med mina rabiata rutiner kring skrivandet också är en mycket planerande författare, men icke sade Nicke. Människan är ju som bekant mångfasetterad och rymmer otaliga motsatser. Lika strukturerad som jag är när det gäller sittandet vid datorn, lika oorganiserad är jag när det gäller själva skapandet. Lika mycket som jag misstror min förmåga att verkligen sätta mig, lika blint litar jag på min intuition när jag väl sitter där.
Jag har aldrig gjort ett synopsis, jag har aldrig tänkt ut en struktur eller ens ett ämne, jag har aldrig gjort någon som helst research i förväg, jag vet i stort sett inte vad mina böcker ska handla om innan jag börjar skriva. Jag får en känsla i mig, en stämning, en ton, en tonart, och så sätter jag igång.
Det här är inget som jag har tänkt ut, det grundar sin inte på någon idé, och jag skulle aldrig, som vissa bergsäkra manliga kollegor med jakttroféer på väggarna, påstå att mitt sätt är det enda rätta. Det bara är så, åtminstone tills vidare. Och jag har funnit mig i det.
På samma vis som framväxten av mina berättelser sker rätt så instinktivt, låter jag slumpen styra vad jag själv ska läsa under tiden. Det främsta skälet till att jag läser är förstås ren njutningslystnad, men jag kombinerar emellanåt nöje med lite nytta, det vill säga jag föreställer mig att läsningen ska komma mig till något slags gagn. Under de senaste månaderna har jag läst Janet Frames självbiografi (för det kämpande författarskapet skull), Rosa Liksoms Kupé nr 6 (för att komma nära en skitighet och en rysk känsla som jag inbillar mig gör mig gott), Linn Ullmans Det dyrbara (för att försöka förstå vad det är med hennes böcker så framgångsrika), Annica Wennströms Lappskatteland (för att jag hörde henne säga på radio att henne samiska identitet har hål) och nu har jag precis börjat plöja tolv årgångar av Luleå stadsarkivs årsbok (för att jag plötsligt insåg att min hembygdskunskap hade en massa hål). De sistnämnda böckerna fick jag fjärrlåna och traven var så omfattande att jag knappt orkade bära hem den.
Vad som i slutändan verkligen ger något vet man inte i förväg. Som skrivare och läsare känner jag mig som en slagrutekvinna. Där veden dras mot jorden hoppas jag finna något. Jag stannar en stund och gräver. Sedan går jag vidare.