“När det är som bäst, brukar jag tänka, är det som i Ur en kos dagbok.”

Så började min arbetsdag idag, med de orden. Jag skriver krönikor för två tidningar, Norrbottens-Kuriren och Norrtelje Tidning, och idag var det dags att börja knåpa på en sådan text.

Fast egentligen började min arbetsdag med att jag steg upp och gjorde mig i ordning, sedan åt frukost och borstade tänderna och därefter satte på mig kängor, jacka, handskar och mössa, stoppade hörlurarna i öronen och tog en promenad lyssnandes på ett radioprogram. Under mina skrivarbetsdagar har jag ett närmast extremt behov av rutiner. Jag äter samma sak till frukost, jag utför alla procedurer i samma ordning, jag går samma vända och innan jag slutligen drar igång datorn brygger jag alltid nytt kaffe som jag tar med till skrivbordet.

Jag är väl medveten om mina vanor, jag behöver dem, de är något konkret att hålla sig till, som en ledstång att fatta tag i på vägen in i formuleringarna och berättelserna. För min del kommer det inte på fråga att gå raka vägen från sängen till arbetsrummet och sätta mig och jobba i morgonrock. Jag behöver de kringgående rörelserna, förberedelserna, likadana varje dag. Och det är just själva upprepningen som brukar få mig att tänka på Ur en kos dagbok, Beppe Wolgers lakoniska barnbok från 1974 med illustrationer av Olof Landström.

”Vaknade. Åt lite hö. Två strån fanns kvar. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Tittade på Örsvart. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Regnar ute. Blev mjölkad.”

För närvarande arbetar jag huvudsakligen med en roman. En vuxenroman. Den har en titel. Den har ett preliminärt utgivningsdamtum som ligger långt fram i tiden. Häromveckan började jag om med den för femte gången på ett år. Det kan tyckas tröstlöst, men så är det alls inte, tvärtom har min entusiasm ökat för varje omstart. Jag tycker själv att det är lite märkligt, men jag tror att det beror på att jag varje gång har kommit allt närmare den glödheta kärnan. Jag är nästan säker på att jag är där nu. Där berättelsen bultar, där känslan vibrerar, där romanen har sin hemvist.

Beppe Wolgers ko tuggar och drömmer om stordåd. Hon reser till New York, blir popstjärna, ordnar fred i världen. Jag dricker kaffe och hittar på, bygger mina luftsslott. Jag leker gud, skapar liv, blåser ande i människor, ger dem en historia. Stora saker, men knappt mätbara, någon kilobyte per dag på sin höjd, svårt att redogöra för i soffan på kvällen, lätt att börja tvivla på betydelsen av.

Jag tror att det är därför jag behöver rutinerna. Upprepningen ramar in, placerar det abstrakta i en handfast tillvaro som jag mår bra av. Det ena löser av det andra. Efter lunch tar jag en promenad igen, läser lite, kokar te, sätter mig och skriver lite till. Sedan kväll och natt och nästa dag börjar det om.

“Vaknade. Åt två höstrån. Tittade på Majros. Hon stod kvar på sitt gamla ställe. Det regnar.”