Svenskarna blir allt sämre på svenska. Resultaten i läsförståelse sjunker och de allmänna språkkunskaperna utarmas. När jag inte skriver böcker jobbar jag som lärare i svenska och psykologi på gymnasiet, och därför brottas jag ständigt med denna fråga: hur kan vi stärka våra barns och ungdomars känsla för språk?

Under 2000-talet har svenska elever fått allt sämre resultat i läsförståelse vid de s.k. PISA-undersökningarna. I januari i år skrev flera historiker vid Uppsala universitet en debattartikel om hur deras studenter saknar grundläggande språkkunskaper för att tillgodogöra sig undervisningen. I tidningen Universitetslärarens berättar Ebba Lisberg Jensen, universitetslektor vid Malmö Högskola, att majoriteten av de studenter som kommer till dem direkt från gymnasiet har problem med språket. Många studenter har svårt att förstå frågor och enkla instruktioner, en del kan inte tillämpa skriftspråkets normer.

Skolan har naturligtvis en central roll i sammanhanget. Här har det fria skolvalet i kombination med samhällsutvecklingen bidragit till en väldig segregation mellan våra skolor. Enligt Skolverkets analys efter PISA-undersökningen 2009 var segregationen en avgörande faktor för de rasande resultaten. ”Kundifieringen” av eleverna, med betyg som konkurrensmedel, har knappast gjort skolan gott i detta hänseende. Jag är också övertygad om att det finns brister i pedagogiken. Vi lärare måste bli bättre på att undervisa i lässtrategier och skrivande, och att koppla vår undervisning till aktuell forskning på området.

Bild från Pixabay

Saker som skolan inte kan rå på, men som vi måste anpassa oss till, är att vi idag lever i ett helt annat textklimat än för bara femton år sedan. Faktum är att svenskar idag läser mycket mer än för femton år sedan. Man räknar med att läsningen per dag har ökat med 30 procent sedan tiden före internet. Men samtidigt som kvantiteten ökat, har kvaliteten på det vi läser onekligen sjunkit.

Dagens elever möter texter av ett helt annat slag än vad jag gjorde under min skoltid. Merparten av den text man konsumerar är inte skriven av professionella skribenter. Många texter är rent av undermåliga. En del följer inte ens skriftspråkets mest basala normer. Idag läser ungdomar dagligen statusuppdateringar på Facebook, chattar i olika forum, sms, bloggar och så vidare. Det är ofta korta texter, inte sällan talspråkliga, från och till med felaktig interpunktion, stavning och grammatik. För de ungdomar som redan behärskar språket är detta förstås inget oöverstigligt hinder, men för de som inte bemästrar språket är det ett problem.

Gränserna mellan formellt och informellt språk, mellan det offentliga och privata textlandskapet, håller på tunnas ut. Det finns fördelar med detta. Många fler människor får möjlighet att göra sina röster hörda och textskapande förbehålls inte längre en utvald minoritet. Alla får skriva. Det som ställer till det är ju att alla inte kan skriva. För mig är ekvationen enkel. I takt med att allt mer dåligt skriven text produceras, sjunker också läsförståelsen.

Jag får ofta höra av elever att en text är ”gammaldags” när de upplever den som svår. Det kan handla om allt ifrån texter från medeltiden till texter skrivna härom veckan. Texter med högt LIX-värde och hög nominalkvot, med avancerat vokabulär och akademisk stil möter ofta stort motstånd. Liksom långa texter. Men även berättande texter uppfattas som svåra, krångliga och ”gammalmodiga”. I dessa fall handlar det inte sällan om en oförmåga att ”läsa mellan raderna” och uppfatta det outsagda, men en hel del elever har också svårt att följa med i dramaturgin, kan få stora problem när kronologin är uppbruten eller texten har flera olika berättare.

Tiderna är nya. Om internet funnits när jag växte upp, om jag haft nittiosju tevekanaler att välja mellan, eller om det ens sänts teve dygnet runt, om jag chattat och sms:at i stället för att läsa Fem-böckerna, hade mitt språk säkerligen sett annorlunda ut. Men vi kan förstås inte bara kapitulera inför att språket urvattnas. Vi som jobbar med det dagligen måste ta vårt ansvar. Vi måste bli bättre på att vägleda våra elever i dagens textklimat, vi måste förse dem med resurser så att de klarar av att möta både talspråkliga bloggtexter och akademisk hardcore sakprosa. Det är ingen enkel utmaning vi står inför, men en mycket viktig sådan. Läsförståelse är en av ingredienserna i en fungerande demokrati.

Nästa gång tänkte jag resonera lite kring bokens och bokhandlarnas framtid.

Allt gott,

Mattias