För några år sedan hände det sig att livet gick lite i bitar. Inte värre än att jag överlevde och så småningom repade mig. Men tillräckligt för att bli bänkad ett par säsonger. Skit händer, som man säger. Och skit hände. Det som inte dödar härdar, brukar man också säga. Men det blev så att jag tog en annan väg. Till botten, närmare bestämt, med mig själv. Jag hade liksom inte kraft nog att göra mig hård, utan jag lät smärtan ta mig i besittning och studerade mycket noga och mycket länge hur det kändes och var det kändes. Roligare undersökningar har jag ägnat mig åt, men knappast angelägnare.

Det var en livskris, varken mer eller mindre. Den gick inte över på en kafferast, men den gick över, och jag kom ut på andra sidan med förståndet i behåll. Eller förresten, om jag får säga det själv, jag blev aningen klokare på kuppen. Dessutom mjukare till sinnet, kanske till och med lite ödmjukare. Och en sak som jag tänkt på ofta efteråt är att man nog inte kan leva utan att såra och bli sårad, det går inte att undvika, men man kan åtminstone försöka ta ansvar för sina egna handlingar.

Nåväl. Vid ett specifikt tillfälle, mitt i ett uppbrott, medan jag ännu befann mig i kaosets innersta overkliga kärna, på Alla hjärtans dag till råga på allt, dök ett rådjur upp. Ett riktigt rådjur. Fast inte ett livs levande, utan ett dött. Ett dött, riktigt rådjur. Det låg framför mina fötter på en plats som jag stod i färd att lämna. Och jag visste inte vad jag skulle göra med det eller hur jag skulle förstå det. Jag gjorde ingetdera. Handlade inte, förstod inte. Jag lämnade platsen med det döda rådjuret på näthinnan.

Det måste finnas ett samband. Så har jag tänkt sedan dess. Det måste finnas en berättelse där rådjuret och uppbrottet logiskt hänger samman.

Jag har gjort mina försök. Jag har till och med skrivit en scen i en pjäs där en konservator dyker upp i en trädgård för att ta hand om ett dött rådjur och en man med brustet hjärta. Men jag har inte gått till botten, jag har bara vidrört, det finns mycket kvar att hämta, jag är säker på det.

Rådjuret, vad ska det bli av det? Jag letar efter berättelsen. Och möjligen är det så att när jag hittat den, så förstår jag resten också, vad det var som gjorde så förtvivlat ont. Möjligen. Men det är inte alls säkert.