Som svensklärare möter jag mängder av unga läsare som vill ha ”en sann historia”. Autofiktionen har fått en renässans och så kallade dokuromaner eller faktionslitteratur säljer som aldrig förut. Genren är dock, på goda grunder, omstridd och flitigt diskuterad.
Det stora problemet med den här typen av litteratur är förstås den tvetydighet som uppstår kring vad som är dokumentärt och därmed uppfattas som sant, och vad som är fiktivt och upplevs som påhittat.
Frågan är om det verkligen finns någon objektiv sanning att finna i skönlitteraturen? Allt som återberättas har på ett eller annat sätt tolkats och färgats av den som berättar. Har berättaren dessutom inte själv upplevt det som ska återges är det oundvikligt att dennes sanning inte kommer att överensstämma med varje bild av sanningen som finns.
Nobelpristagaren Werner Heisenberg, som upptäckte osäkerhetsprincipen, lär ha sagt att ”den verklighet som vi kan tala om är aldrig verkligheten i sig”. Och visst ligger det något i det. Peter Englund har sagt att ”så fort författaren blandar in fiktion är det fiktion och inget annat”. Det är lätt att hålla med honom, men trots det är det ofta svårt för läsaren att bortse från att tänka kring vad som är ”sant” eller ej i en roman.
När jag bestämde mig för att skriva en roman utifrån ett verkligt kriminalfall kunde det aldrig bli något annat än min tolkning. I Bobbyfallet är det nämligen så att det finns två olika sanningar. Bobbys mamma berättar en historia och hennes pojkvän berättar en helt annan. I rättegångarna skyller de i princip på varandra. I romanen väljer jag att berätta historien utifrån en kvinnas perspektiv, en mammas perspektiv. Mamman i min bok är dock inte Bobbys mamma. Hon är jag.
Allra viktigast för mig var att inte lura läsaren. Boken är en roman och ska läsas som en sådan. Det anges tydligt på bokens baksida och i förordet. Tillika har jag poängterat det gång på gång i media. För mig var det ointressant att spekulera i ett specifikt kriminalfall. Jag var bara intresserad av att undersöka vilka sociala och psykologiska mekanismer som kan ligga bakom att en mamma medverkar till att ta livet av sitt eget barn.
Ändå är det den vanligaste frågan jag får. Hur mycket är sant? Jag brukar svara att de brott som begås i boken ägde rum i verkligheten, åtminstone enligt tingsrätt och hovrätt. Jag har inte tillskrivit karaktärerna någon brottslighet. Snarare är det så att jag skalat bort en hel del våld och övergepp, dels för att det över huvud taget ska gå att läsa och dels för att det ska framstå som trovärdigt. Som så ofta överträffar verkligheten dikten.
Jag tror att skönlitterärt berättande behövs som ett komplement till journalistikens granskning. För att försöka närma oss andra människor, försöka förstå dem och leva oss in i dem, för att stiga in i världar vi annars inte har tillgång till eller vågar oss in i, för att utvecklas som människor. Kan inte alla berättelser vara ”sanna”, om än inte i den betydelse att de i detalj återspeglar ett faktiskt skeende?
I nästa inlägg tänkte jag berätta lite om hur det gick till när manuset till Dit drömmar färdas för att dö blev antaget för utgivning.
Allt gott,
Mattias