Jag tänker ofta på det jag en gång fått berättat för mig. Eller det jag lyssnat mig till utan att någon känt till att jag satt där och lyssnade. Det är förunderligt att dessa berättelser fortfarande ryms i mig, att minnena inte bleknat utan tvärtom klarnat. Det måste ha varit himmelska stunder då jag var barn.

Jag minns också min egen läsning av böcker jag inte förstod för att min kunskap om livet var för liten. Något förstod jag för jag läste ut böckerna. Kanske stannade dessa berättelser kvar och väntade på min erfarenhet. För stannade gjorde de. Frågorna var ställda och livet skulle jag leva framöver. Berättelserna fanns i mig. Då livskunskapen kunde delas med författaren kom boken tillbaka och förtydligade. Jag hade ett språk för, en bild att applicera på det jag tyckte var svårt och besvärligt. Jag funderar över min läsning och hur intrycken genom litteraturen kan flyta upp till min medvetenhet och ge mig ord när jag själv inte har dem.

Jag tänker på hur författare ger mig ord och meningar jag själv aldrig kunnat formulera. Hur styrkan i en mening kan famna mig, de känslor jag har och de steg jag måste ta för att gå vidare. Det är något med den där ensamheten som ständigt upplöses av berättelserna.

Fylld av morfars högläsande röst kan jag återkomma till min barndom där texten blir ett evigt band mellan mig och honom, mellan då och nu, men innebörden av det jag fick höra fortsätter att växa.

Bokkonst Gentofte bibliotek. Foto Hanna Johansson.