Den ”starka” kvinnan, hon som vet att inte skyfflas undan till ett hörn, hon som inte tar skit, nobody puts baby in the corner, hon som är medveten om sin plats, som tar för sig – hon är redan en del av gemenskapen, har funnit sin plats, sjunger kampsånger tillsammans med sina systrar, existerar redan i världen, har slagits för den, slåss för den, omfamnar den, äger den, i gemenskap med andra. Om jag skulle ägna mig åt att skreva fram henne skulle jag inte vara ärlig.
Inom det litterära området får alla slags figurer och flickjag utrymme, inom teatern ser det annorlunda ut. Att skreva fram en annan kvinnotyp än den ”starka” ifrågasätts ofta, förmodligen beror det på att det kan vara svårt att motivera den faktiska kroppen, den kvinnliga skådespelare som ju faktiskt ska stå där på scen med sin egen kropp, att motivera passivitet, underlägsenhet, efterblivenhet och maktlöshet som stark vilja. Men ta Dora i Lukas Bärfuss Våra föräldrars sexuella neuroser. Hennes passiva efterblivenhet kan vara hennes metod för att förvilla den auktoritära och patriarkala omgivning som hela tiden ska bestämma över henne, hon tänker minsann inte köra samma metoder som dem, hon har sin alldeles egen dreglande och likgiltiga Dora-metod. Eller ta den stammande och osäkra Cate i Sarah Kanes Krevader, hennes ängsliga metod kan vara ett skydd för att inte låta Ian komma för nära henne, för att slutligen lura honom in till sitt exploderande våld. Ta Hedda i Henrik Ibsens Hedda Gabler. Ta den rullstolsbundna Anna-Bella i teater mutations egen version av John Fords ´Tis pity she´s a whore.
Litteraturen är full av kvinnogestalter av dessa slag, både inom prosa och poesi, men mindre av dem i dramatiken – eller så är det faktiskt så att det har varit för mycket av dessa kvinnogestalter inom den dramatiska historien, men utan att deras egenskaper har utökats med tillräcklig vilja. teater mutation har i sitt dramatiska undersökande haft som avsikt att utöka sätten att spela kvinnotyperna på, skapa fler av dem, en hel muttkatalog, en katedral av mutationer, brutalt ärliga, skoningslösa mot sig själva, efterblivna mördare, överdrivna flickmonster, våldsamma mödrar, uttryckslösa, vårdslösa, giriga, livrädda, hysteriska, galna, våpiga, you name it. Våra regianvisningar har ofta låtit var fulare, groteskare, mer frånstötande, äckligare, trögare, mer dreglande, låt det rinna osv. Att blotta frånsidan fullt ut. Men att för den skulle inte glömma koketterande av framsidan, som har all potential att förvrängas till motståndshandling, ytan som maktmedel, förförarknep, för att locka djupt in till frånsidan.