Profilbild
2013-01-10

Varje år anordnar ponton poesitävlingen Ung Poesi i samarbete med Göteborgs poesifestival. Av alla  inskickade bidrag väljs sedan ett gäng poeter (de allra mest strålande) ut till en antologi, konsekvent betitlad Ung Poesi + året i fråga. Alla  finalister får också resa till Göteborg under festivalhelgen, och stunden med dem där i staden som inte luktar så mycket hav som i mitt huvud är alltid en av årets mest givande. 2012 innehöll den fina boken dikter av Hannah Norman, Leon Atari, Ida Lindberg, Isak Kempe, Martin Möldener, Jenny Eriksson, Olof Westerberg, Rebecka Ekholm, Sigrid Corbel, Elin Forsgren, Matilda Eliasson, Alice Berglund, Julia Gerdner, Ernst Oddbjörn, Eli Sophie Andrée, Louise Persson, Rebecka Vigren och Amanda Westin. Här följer förordet jag skrev med intentionen att belysa dessa alster (antologin beställer du, JA DEN BESTÄLLER DU FÖR DET ÄR EN ORDER, här).

Det är bara ord. Jag går med en slarvigt hophäftad bunt A4 i ryggsäcken med trasig dragkedja. Förundrad. För det är bara ord. Förundrad och banal – det är (förhoppningsvis) inte min kommande gravstensskrift eller titeln på mina memoarer utan snarare mitt tillstånd just nu. För att tanken slår mig och tanken är självklar: det är bara ord. Upplyftande, avgrundsdjupa, inspirerande, högtflygande, vardagliga, extravaganta, självklara, oväntade ord. Vackra. Times New Roman på vita A4. Svart standardtypsnitt och blåbläckiga anteckningar i marginalen. Gemener, versaler. Somliga kursiverade andra inte. Vissa i fetstil. Några diskreta, andra som skriker. Ord. Som rimmar ibland, men mest inte alls. Ord. Som inte vill sitta still i konventionen, i båten, i den stundtals ack så trista stilsäkerheten. Ord som inte vill och ord som vill och ord som är provokativt och hycklande stilsäkra när de sjunger sitt budskap om hur det vänder allt vad stilsäkerhet är ryggen. Jag är lite sen, småspringer. Jag flinar. Ord. I min ryggsäck. Som visar fingret, stryker dig mothårs. Eller bara lyder, vackert. Duktigt. Några ger uttryck för vånda. Andra för kärlek, hat, eufori, tristess. Klassiska teman och nya. Klassiska motsatspar och nya. Det är inte märkligare än så. Det är lika nödvändigt som fantastiskt som självklart. Jag bär på en bunt slarvigt hophäftade A4 och vetskapen gör det lättare att andas. Det är bara ord. Skrivna av unga människor. Inskickade av unga människor. Poeter. Bedårande skalder hela bunten, de vars fångade tecken fyller A4-bunten. Ord utvalda, staplade, formade, tämjda och antastade av unga diktare från hela landet. Det är deras ord som modigt ryckts bort, vidarebefordrats till främmande ögon. Dina, mina. Jag är på väg till ett möte med pontonredaktionen. Ett viktigt möte. Vi ska gå igenom bidragen till årets upplaga av poesitävlingen Ung Poesi. Dessa bidrag är fyllda av djärva unga människors nervimpulser, av deras fysiska händer och fingrar som bankat. Avtryck. Poeter som i sina anletens famösa svett flytt till orden. Eller ”flytt och flytt”. De har gjort den aktiva handlingen. De har tagit till pennan. Tangentbordet. Hamrat. Jag tänker: att få arbeta med ponton är en ynnest. Att få bedöma dessa texter är en ära. Att bli översköljd av poetiskt material signerat unga skrivande människor från hela Sverige är den bästa tänkbara medicinen mot uppgiven cynism. Inför livet, inför ”konsten”. Den bästa medicinen mot uppgiven cynism inför den enorma massan av uniform, stel och överrepresenterad ”vuxen poesi”. Gammal dikt. Inte för att all ung poesi per automatik är kvalitativ, men den brinner. Det är ord och de brinner. Det är med den allt börjar. Jag är på väg till ett möte med pontonredaktionen. Ett viktigt möte. Det här har ingenting med ”vuxen etablerad poesi på förlag med stora ekonomiska muskler” att göra. Det här är mycket viktigare än så. Vi ska analysera och dissekera. Förutsägbart så ska vi, för att det hör den uråldriga dramaturgin till, både skratta och gråta. Inte tycka om allt, inte ohämmat och friktionsfritt sluka varje stavelse, men älska bara själva faktumet att de existerar. Att de hoppar och väsnas framför våra blickar. Orden. Att vi förärats tjuvkika på alla ord. Bidragen som mailats in till Ung Poesi 2012. Bidragen som är fyllda av unga människor formuleringar och fantasi och kompromisslösa vilja att skriva och uttrycka det som måste uttryckas. De har skrivit. Det är gott så. En antologi ska formas. Orden ska fångas in, belysas. Jag småspringer. Tänker på ord. Precis som jag ska komma att göra när jag sätter mig ned för att bygga mitt i jämförelse oundvikligt förringande förord. Ord. Satta i kontext av unga darrande, flammande händer. Varsamt och brutalt. Tänker, småler. Snart framme bland redaktionsrummets heta termosar, frukostmackor och tepåsar. Snart ivrigt bläddrande. Att få vara en del, om än så liten, av en kraft som slåss för ungdomars chans att få spridning, välförtjänt uppskattning och uppmuntran för sin poesi – just nu i gående, småspringande stund kan jag inte tänka mig något mer betydelsefullt. Inte heller nu i skrivande stund. För vad är vackrare än bara ord? Ord med agenda (om det så bara är att vägra ”ha agenda”). Underskatta aldrig strålglansen hos en slarvigt hophäftad bunt A4 i ryggsäcken med trasig dragkedja. Speciellt inte när ordens avsändare är unga poeter. Det är hos dem som allt börjar. Deras ord är sylvassa, viktiga, farliga. Det är inte bara.