Hej, jag heter Elis Burrau. Jag är flygrädd, sitter på ett plan och är flygrädd. Det är inte därför jag är ny gästbloggare här, även om den anledningen eventuellt hade känts uppfriskande och oortodox (föreställ er rubriker som “En aerofobs poesikanon”, etc., etc). Nej, jag är gästbloggare här eftersom jag ingår i redaktionen för ponton. Sveriges i synnerhet bästa litteraturtidskrift. Om jag får säga och tänka och mima och skrika det själv, här där jag sitter på ett plan och är flygrädd. Eller viktigaste kanske? ponton, Sveriges viktigaste litteraturtidskrift. Skapad av unga, först och främst för unga. Läsande och skrivande människor. Ja. Det ska vara ett gement p (det är många som har svårt att förstå det, pontonredaktionens pennor inräknade). Först och främst för unga, men jag vill ända sträcka ut den där partiska stämpeln (“bästa”/”viktigaste”) över samtliga svenska publikationer som behandlar litteratur; ponton är för alla som tycker att skrivna ord kan öppna världar, förändra dem, ge kickar, stimulera tankar, rasera bilder. För alla som vill stiga in i dessa, av meningarna (de fullständiga, de ofullständiga) nyöppnade rum. För de som vill ha nyskriven poesi och prosa, långa författarintervjuer, recensioner, krönikor, lyrikanalyser, kollektivtexter, romantiska manifest, dissekering av patetiska könsmetaforer AND SO ON. ponton är ett luftigt, underbart benutrymme. Låter det förmätet? Som självgoda klichéer sprungna ur hybris? Vilken tur.

Jag sitter och skriver på ett plan mellan Barcelona och Stockholm. Som om det inte räckte med ångesten som frambringas av faktumet att jag befinner mig i turbulenta luftgropar så läser jag en av höstens mest omskrivna svenska böcker. När det känns att det håller på ta slut av Stig Larsson. Jag tänker inte skriva så mycket om den nu, nej. Jag ville ju mest säga hej, inte skapa dålig stämning. Presentera mig själv, ponton.

Det obekväma, obefintliga benutrymmet. Svårt att tänka. Stickande.

Snart börjar arbetet med det nya årets första nummer. Snart träffas redaktionen i det löjligt rogivande Astrid Lindgren-rummet på Medborgarplatsens Bibliotek för att tänka högt. Slåss – oerhört subtilt, men det är ändå någon slags kamp det handlar om, en psykologisk krigföring – om recensionsex. Slås av glöden/kvalitén/rösterna/precisionen/kaoset/angelägenheten/briljansen i textbidrag från Sveriges alla skrivande 14-, 15-, 16-, 17-, 18-, 19-, 20-, 21-åringar. Snart ska vi vända och vrida på dessa dikter, noveller, formexperiment och stilövningar. Dessa lyriska vrål. Skratta, rynka ögonbryn, förfäras och förfasas, gäspa och bråka. Lite kaffe på det. Foton och illustrationer. Någon som yttrar en mening, gillar utnyttjandet av ett versmått, en annan som svarar. Inte instämmer. Förlösande fniss. Blodigt allvar.

Jag har glömt att jag flyger. Tänker på alla ord som bygger ponton, de som skickas in, de som redaktionen hamrar fram på sina laptops. På alla poeter som knockat mig under mitt dryga år med Sveriges bästa/viktigaste litteraturtidskrift. Stig Larsson där i mitt knä, blicken från glansigt omslagspapper misshandlat av minimalt benutrymme, ja hans ledsna blick, som passar så fint ihop med känslan att han just den här gången utgör en rätt så slät, misogyn figur. 1000 unga, brinnande poethjärtans insikter och radbrytningar och interpunktion vinner flightfighten i min rädda hjärna. Hej.