I dagens Metro finns en mycket fin artikel om mig, där Då tänker jag på Sigrid lyfts fram som lästips också, vilket gläder mig så klart. Slå upp sidan 24, så finns det där, om jag fått den här blädderlänken att fungera: http://issuu.com/metro_sweden/docs/20130125_se_stockholm/24

I artikeln berättar jag bland annat hur det var när Helene, min förläggare på Wahlström & Widstrand, ringde och berättade att de ville ge ut min roman. Det borde ju, när jag tänker på det så här i efterhand, varit ett samtal att minnas hela livet. Helst borde jag ha sugit åt mig varje ord. Det gjorde jag dock inte alls. Det var nämligen så att jag när jag skickade in bokmanuset hade läst på förlagets hemsida att det skulle ta minst två månader att få svar. Bra, tänkte jag. Då dröjer det till minst slutet av april eller början av maj innan refuseringsbrevet kommer (hade ju ställt in mig på ett sånt…). Sedan åkte jag till Singapore på tjänsteresa (inom digital medieutveckling, som jag jobbat med fram tills nu) i början av mars och tänkte inte mer på den saken. Jag var så säker på att det skulle dröja att jag liksom lade bort tanken på bokmanuset helt.

En kväll, när jag stod och trasslade med ett par nylonstrumpbyxor uppe på hotellrummet inför middagen och funderade på om man verkligen behövde dem i det heta, fuktiga klimatet, ringde det. I mitt lätt dygnsvända och lite stressade tillstånd lyssnade jag i ärlighetens namn kanske inte så noga på vad den som ringde sa. Jag hörde bara en engagerad och glad röst prata om en bok – och tänkte för några sekunder att det nog var en säljare som ringde om någon bokklubb, som hon ville att jag skulle gå med i. Det var det ju förstås inte. Det var Helene. Lätt förvirrad svarade jag nog något hyfsat begripligt i alla fall, när hon sa att de tyckte så mycket om boken och kärleksskildringarna i den och att de blivit så rörda. “Jaha. Ge ut den. Jamen, det… låter väl alldeles underbart.” Typ. Hoppas jag att jag sa. Fast kanske inte. Rutinerad som hon är skickade Helene också ett bekräftade mejl, vilket var tur för mig. Sedan struntade jag i strumpbyxorna och mina vita ben och tog ett glas bubbel på rummet istället, och skålade med mig själv i hotellrumsspegeln.