När jag läser en bok och inser att helheten är större än summan av delarna. Den där känslan när en har läst en bok och det en har erfarit inte låter sig förklaras med ord – orden räcker helt enkelt inte till.
Då ger jag boken till någon annan och hoppas på att vi ska kunna dela erfarenheten utan orden som inte kan förklara och som inte räcker till. Jag vill ha min hatt är en sådan bok. Den uttrycker något utöver det som finns i text och bild.
Jon Klassen har med insikter i det mänskliga psyket skapat ett sant psykologiskt drama som kan delas både med stor och med liten.
Björnen kan inte hitta sin älskade hatt. Björnen saknar sin hatt och frågar skogens djur – Har du sett min hatt? Vem har sett hatten? Kan någon ha tagit den?
Både stor och liten kan leva sig in i hur det känns för björnen att vara utan sin älskade hatt, och hur det känns för kaninen att få en sådan jobbig fråga just precis när…
Vi känner igen oss, vi känner oss smarta (nu fattar jag), vi förfäras (gjorde björnen verkligen det!?)
och vi skrattar.
Med få bilder och sparsam kolorit låter Klassen dramat utvecklas med hjälp av karaktärer utan stora åthävor: sorgen, insikten som en blixt från en klar himmel och så den heta ilskan och nu-jävlarhämden, sammandrabbningen och, slutligen, jag-har-inte-gjort-något blandat med skamkänslorna.
Jag vill ha min hatt är en bok att dela med andra – en självklar bok att ge bort i julklapp (men läs den själv först!)
Till boken finns även en trailer på engelska:
Kalendertipset kommer från:
Susanne Sandström, bibliotekarie i Göteborg