Jag har krafter. Jag fruktar ingenting.
Ljus är himlen för mig.
Går världen under –
jag går icke under.
Mina ljusa horisonter stå
över jordens stormande natt.
Träden fram ur det gåtfulla ljusfält!
Oböjlig väntar min kraft.
Edith Södergran och dikten Ljusfälten är oerhört viktig i Cilla Naumanns Springa med åror. Dikten är det starkaste minne som bokens huvudperson Monika har efter sin mamma, som dog när hon själv bara var ett par månader gammal.
Berättelsen rör sig mellan de döda och de levande, mellan Monikas uppväxt och hennes eget liv som vuxen och förälder. Cilla Naumann lyckas med att skildra de där minnena som klänger sig fast vid oss, som vi aldrig kan tvätta bort eller helt glömma. Jag njuter av hennes språk och de koncentrerade, korta stycken som gör att jag vill dra ut på min läsning och låta boken vara länge.
Det här är en bok om klass. Den gör ont att läsa och det stinker om den, om vår huvudperson som växer upp med sin pappa Ivan på en bondgård. Lukten dyker upp för vår huvudperson först när staden och stadsborna kommer till landet och invaderar allt som förut varit fint och trivsamt med påklistrade leenden, nervösa skratt och klirrande cocktailglas. Monika möter Johanna och allting förändras. Mötet med Johanna som också bli mötet med staden får Monika att förakta sig själv, sin pappa, landsbygden – sin klass.
Men hur Monika än försöker blir hon aldrig av med lukten av skit. Hon lyckas aldrig ta sig till staden på riktigt. Och hennes vänskap med Johanna kan aldrig bli på riktigt. För de är olika. Staden och landsbygden skiljer dem åt – deras klasstillhörighet skiljer dem åt.
Jag kan endast beklaga att Cilla Naumann inte fick Augustpriset för denna vackra bok.
Kalendertipset kommer från:
Emelie Sundström, bibliotekarie