…Som inte bara är namnet på en av de finaste låtarna som Håkan Hellström gjort, utan även ett ständigt inslag i livet för en debutant. Det var en konstig känsla att bli uppringd av Bonniers när de antagit manuset till Hindenburg. Jag tänkte att ja, ni kanske gillar det nu, men snart kommer ni att inse att det bara är en bluff. När tiden gick utan att de ”avslöjade” mig förflyttades känslan till att istället bli att vi nu tillsammans utgjorde en bluff, alltså jag och mitt förlag, och det var recensenterna som skulle avslöja oss. Men inte heller detta hände (med undantag för DN’s recensent som faktiskt avslöjade Hindenburg som en icke-bok! Helt i sin ordning.) och nu tänker jag istället att nästa bok kommer iallafall visa min rätta sida som bedragare. Bedrägeriet skulle alltså ligga i att ha skrivit en bok som inte är en riktig bok, för så känns det ju när man högst oromantiskt suttit och klippt och klistrat i kapitlen i en 90-tals-version av Word på en döende dator. Tvivlet på att idéerna och orden fortfarande håller när de lämnat ens egna fingrar, eller om de bleknar iväg till några trista minnen. Att det ska bli något helt annat när det inte längre tillhör bara mig.
Jag tvivlar mycket på både språket i sig och min egen förmåga att hantera det. Jag behandlar det med största misstänksamhet, har alltid baseballträt redo under sängen. Jag tror att det är en bra inställning att ha.
