Varje eftermiddag växer mörkret lite snabbare än det gjorde dagen innan. Regn och grenar slår mot fönsterrutorna och bilarna som står parkerade på gatan utanför vårt hus är täckta av gula löv.
Det är verkligen oktober nu. Inte mig emot, det är så mycket lättare att tänka på hösten, när luften är hög och kall, när det regnar och skymmer. Jag märker det när jag försöker skriva, att det känns enklare att nå fram till texten. Solen, sommarvärmen, kan ha en domnande effekt på mig.
Fast allra mest längtar jag efter snön, stillheten och tystnaden som uppstår med den.
I går hade en vän från gymnasiet lagt upp en bild på Facebook från min hemtrakt Jämtland. Bilden var tagen in mot nakna träd. Det låg flera centimeter snö på de glesa svarta grenarna. Också marken var helt vit, förutom några buskar och höga grässtrån som stack upp. Bilden såg ut att vara tagen i skymning eller i gryning, för det snötäckta landskapet hade en sådan där blå ton som bara uppstår i den blå timmen. Jag hoppas mycket att snön ligger kvar nästa vecka när jag ska dit.
Det var roligt att få göra ett besök på den här platsen, och tänka här, med er.
Ser fram emot att följa nästa gästbloggare som snart tar över efter mig.
Tack alla ni som läst.
Hejdå.
Malin.