Hej alla,
i dagarna befinner jag mig i Göteborg där jag går en kurs på temat Mask och ansikte vid författarutbildningen Litterär gestaltning. Himlen blir inte riktigt ljus här, och färgerna i staden är intensiva som om det nyss hade regnat.

Kursen sträcker sig över tre mötestillfällen under hösten och en fin sak är att jag som deltagare kan ta med mig mitt eget arbete, mina frågor som jag brottas med i mitt skrivande, och pröva dem i rummet tillsammans med de andra.

Jag vet ännu inte exakt på vilket sätt temat Mask och ansikte är relevant för mig, och jag vill inte heller ha något svar på den frågan än. I våras gav jag ut min första bok, romanen Stilla havet (Albert Bonniers förlag), och de senaste två åren har jag arbetat hårt för att få manuset klart. Därför tycker jag mycket om att nu inte veta så mycket om det jag skriver. Att få prova mig fram, tänka inuti texten, hålla de logiska tankarna på avstånd.

Det är fint att ha platser som det går att tänka tillsammans med andra på. Platser där tankarna får vara lite längre, röra sig lite långsammare. För mitt skrivande är det lika avgörande som att ha tillgång till ett eget rum.

I går tänkte jag mycket på ansvar. Vem är jag när jag skriver, en iakttagare eller ett vittne?

Om sådana tankar vill jag prata med er. Och om skrivande över huvud taget. Och om texter som jag inte kan vara utan.