Håller mig hemma idag, i tankarna och i den stilla trygga lägenheten. På radion diskuteras det litteraturpris, aktiv dödshjälp och manliga politikers fruars betydelse i offentligheten. Grannen i lägenheten under tycks aldrig få vila från sin hosta, och på andra sidan väggen fortsätter en annan grannes moraklocka att slå.
Jag läser Ann Jäderlund, “Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar”, och blir som alltid kvar i de frågor som hennes dikter oavbrutet ställer:
Kärlek kan finnas. Varför är vi inte i Paradiset?
Varför finns det ingen förklaring?
Varför är ljuset så utstuderat?
Och för den som ser är det kanske vad det är?
Varför ska ögonen finnas?
Men vad är elasticitet?
Vem vill du vara nu?
Alltid lika akuta frågor, som trots att de tycks vara ställda ur en djup förtvivlan, ändå kan ge så mycket tröst när det känns som om ingenting någonsin kommer att förändras.