Jag är uppvuxen i Handog, en liten by som ligger intill Indalsälven i Jämtland. För ett par veckor sedan var jag där för att plocka bär och svamp. Min barndomsvän Åsa körde oss en bra stund genom skogen, längs en smal grusväg tills den tog slut. Sedan gick hon före, rakt ut bland lingonris, stubbar och enbuskar i riktning mot myren.
Där fanns inga stigar att följa, men Åsa visste vart vi skulle gå ändå. Jag förstod inte hur hon kunde veta. Hon kryssade sig fram. Jag vände mig om, visste att jag aldrig hade hittat tillbaka på egen hand. Och jag tänkte: jag har också vuxit upp här, varför kan jag inte gå genom en skog utan stigar? Övervägde länge innan jag frågade hur hon kunde hitta så bra, eftersom jag undrade vem jag skulle bli om jag avslöjade mig, en främling?
Åsa svarade: Här följer jag åsen, du ser hur det sluttar neråt till höger om oss, och ser du björken långt där borta? Den som är lite ljusare och högre än de andra. Jag tar sikte på den.
Jag har tänkt mycket på skogen den senaste tiden. Den skog där jag vuxit upp, ridit och plockat hallon, lingon och blåbär. Och hur den förändrats sedan dess. Hyggena. Avverkningsvägarna. Jag tänker på min plats där, vad det är för en plats.
Jag förstår att det har med skrivandet att göra. Som jag skrev igår vill jag vara vilse i texten just nu, kryssa mellan buskar och träd och förlora riktningen. Men det är svårt. Jag vill hela tiden förekomma, veta vart jag är på väg, hitta en struktur, lägga texterna i rätt ordning. Det är som om en röst säger att jag borde veta mer om vad det är för slags text, vad den handlar om.
Ibland återvänder jag till en intervju med Birgitta Trotzig (Ord&Bild nr 3/2011), där hon förklarar att hon aldrig vet vart hon ska hamna när hon sätter igång med en bok. Någon plan har hon inte.
“[d]et handlar hela tiden om ett inre landskap. Att börja med att försöka avbilda den yttre miljön… Många gör säkert det, men jag menar att det inte blir bra förrän den där yttre miljön har omvandlats till en inre eller är en inre verklighet.”
Och längre ner i samma citat:
“Jag menar man måste faktiskt anta att människan har en sorts själ. Om man inte utgår från det kan man hålla på med och hopa tonvis med helt verklighetstrogna detaljer om människan utan att det leder till någon sann eller ens på minsta vis intressant skildring.”
Jag håller fast vid dessa citat, tänker att hon säger något som är viktigt för mig. Ska tänka vidare på detta.
Vill ge ett tips jag fått av min vän Helena, essäboken “Gå vilse. En fälthandbok”, av Rebecca Solnit.
Om vårt komplicerade förhållande till ovisshet, och om vikten av att gå vilse ibland.
Jag har precis börjat läsa.
Hej så länge.
Malin.