Jag trodde inte att erbjudandet att bokblogga skulle innebära en viss oro vad gäller mitt bloggpåfyllande. En känsla av stumhet uppstår som jag tänker mig har med dåligt samvete att göra. Tänker på krukväxter jag haft som jag först kännt dåligt samvete inför och sen spelat likgiltig inför som ett sätt att rädda ansiktet. Nåväl. Det är det här med friheten och intigheten vad gäller den ansiktslösa mottagaren. Alla dessa nattliga radiopratare som vet med sig att de når någons hungriga och ensamma öra. Väldigt mycket ”blues” över det. Storstad och ensamhet. En röst i natten. På Austens tid talade man med sina böcker, dagböcker, husdjur eller Gud… ja, om inte delade sin nattliga vakenhet med någon. Hur kom jag från (fejkat) intresse / ointresse för fd krukväxter till ensamma nattsuddare i början på 1800-talet? Ingen aning. Där ser ni eller man. Ingen stoppar mig. Bloggandets frihet och vansinne.
Jag medverkade vid Kristianstads bokfestival i helgen. Åkte tåg. Människor har starka åsikter om färdmedel. ”Å jag älskar att åka tåg!” Eller det motsatta. Jag har svala åsikter gällande tåg. Tycker ofta att det luktar konstigt på fel sätt. En ihålig lukt som liksom ligger krackelerad inför mig. Äppelskrott och urin, något syntetiskt som då och då får på käften av en slinga bryggkaffe. Som i sin tur dukar under för en osande varmrätt. Lukt av kött i micro. Men landskapet! Det är bra. Allt med landskapet är bra. Melankoli, förtjusning, rytmen på enbuskar och boskap. Plötsliga fantasier om alternativa boenden. ”Vad skulle jag göra om jag av någon anledning ärvde det där lilla gula trähuset med bikupor i trädgården och tre rostiga bilvrak som är beläget ca 50 meter från järnvägsrälsen?”
Jag var mycket hungrig och frågade något om öppettiderna på Bistrovagnen redan innan vi tuffat ut från Centralstationen. Jag måste haft en viss glöd i ögonen eller matthet på rösten för en äldre dam i stickad väst kom fram och gav mig en finsk energibar (för tjugo år sen skulle ingen fattat vad en energibar var för något). Den var alldles utsökt och högt sa jag. ”Vad trevligt det är att åka tåg!” Men det är en generalisering jag inte står för. Plötsligt sitter min stolsgranne och tittar på en film med generande mycket samlag och oroande scener med övergivna hotellrum i LA. Väggarna naturligtvis nersölade med blod. Jag blundar och lyssnar istället till samtal om ryggvärk, smärtstillande tabletter som sväljs ner med Risifrutti, märkligt gälla mobilsamtal om brunsttider och extrainsatt hjälp i ladugården. På annat håll mjuka, konstanta röster; två etiopiska kvinnor som talar till sina små pojkar och matar dem med jordnötter, chokladbitar, druvor och kex i en lugn aldrig sinande ström. Jag tänker: Jag är alldeles slut nu och jag har bara kommit halvvägs. Hur ska jag orka göra läsningen ikväll?
Ren utmattning sätter nu punkt för detta halvdana flöde. Jag fortsätter imorgon och ska försöka ”make my point”… God natt.
PS. 11 september. Det infekterade i själva samtalen om vad som hände i USA den 11 september. ”Tänk på allt annat vidrigt som hänt och händer hela tiden som nyhetsbyråerna inte bryr sig om…” etc, etc. Jag behöver inte redogöra för detta. Jag håller naturligtvis med. Men människor som dör är ändå människor som dör. Bara, endast och slutgiltigt. Jag tänker (måste jag rättfärdiga mig? Kanske.) på 11 september för att jag just då bodde i LA. Jag bodde uppe i de gröna bergen i Topanga. Och planen som korsade himlen korsade inte himlen. Allt blev tyst den dagen. Det var märkligt att kunna ligga ner i gräset och se upp i himlen och den var plötsligt alldles utan riktmärken. Den var inte ”rum” längre utan enbart färg. De flesta i grannskapet var självklara demokrater med inbyggd skepsis vad gäller patriotism. Man samlades nere i köpcentret mellan bageriet, mäklarfirman och second handaffären, stod i en grupp som formade en cirkel och de flesta rörde vid varandra, kramades eller bara tog i hand. Bara några hundra meter där ifrån tog Topangas snåriga skog vid med dirt tracks och rattle snakes och breda, sandiga vägar för brandkåren att ta sig fram på i händelse av skogsbrand. Man kunde säga ”Let´s go for a walk on the fire road”. Det lät vackert. Sanden på brandvägarna var djupt orange och förde tankarna till eld på sitt egna vis.