Idag förbereder jag mig inte inför tisdagen.
Jag ska framträda på Kulturens hus i Luleå, Kontext heter programmet. Visserligen känns det scary att människor löser biljett och offrar flera timmar av sin kväll för att lyssna på mig. Men jag litar helt och hållet på Kerstin Wixe, denna rutinerade radioräv. Det är hon som ska leda samtalet och skulle det hamna i diket drar hon upp oss igen, det är jag säker på. Dikesinspektioner kan förresten vara energidrivande.
Eller inte.
En gång körde jag i diket så till den grad ingen ville möta min blick efter framträdandet. Det var på SSAB i Borlänge, det var litteraturvecka och jag skulle framträda i matsalen under lunchen. Dagens rätt var ärtsoppa med fläsk samt pannkakor till efterrätt. Jag skulle prata i den där matmikrofonen som vanligtvis används till att ropa “Två schnitzel, nummer tjugoett” i.
Den var inkletad med torkad brunsås. Ärtsoppan ångade, köket skramlade av diskat och odiskat porslin, kockar sprang omkring, jag såg knappt arbetarna därute för höga tallriksstaplar.
Så jag klämde i med en dikt. Det gällde att läsa med vibrato och magstöd för att nå fram tänkte jag, kastruller och glas klirrade och skramlade och någon tappade en långpanna och varmt var det.
Då ser jag plötsligt. Mellan tallrikshögarna. Hur arbetarna vare sig äter eller lyssnar andäktigt.
Utan håller för öronen!
Samtidigt rusar arrangören fram och drar mig bort från mikrofonen eller om det var tvärtom. Ett skyddsombud bad mig dämpa tonen. Alltnog, efteråt vid bokbordet vill ingen komma fram, dom vill faktiskt inte ens se åt mig.
Jag förstörde lunchen.
Ärtsoppa som egentligen är så gott.