Jag gjorde ett misstag. Det var inget misstag från början, men berättelserna har sina egna liv, när jag tänkte sätta punkt så var det inte punkt, det var full rulle och berättelsen meddelade att den alls icke var färdigberättad. Så tidningen som hade förväntat sig en novell fick en följetong. Det var ju inte vad vi hade kommit överens om. Vad säger man? Jo ni förstår, berättelsen ville inte ta slut, kan ni ursäkta detta?
Det gjorde de.
Sedan borde allt ha varit frid och fröjd, nu är du färdigskriven och nu går vi vidare. Men inte Evigt unga, den skrek som ett spädbarn med kolik. Jag måste få höras också! Hallå! Jag har en röst!
Rösten tillhörde Louise Raeder som läste in henne som ljudnovell.
Nu måste väl i alla fall denna egotrippade långnovell vara nöjd?
Men mycket vill ha mer. Nu började den bångstyriga ungen leka med kameravinklar och rörliga bilder. Evigt unga var plötsligt en film i mitt huvud. Det var bara att skapa ett filmmanus. Också. För att få tyst på tjatet. Igen.
En filmproducent fastnade för manuset. Med stöd av Filmpool Nord filmades Evigt unga i Luleå förra året.
På den efterföljande filmfestivalen i Göteborg hade den premiär, och nyligen visades filmen igen på Kulturnatt Luleå.
Frid. Nu kära novell, som tog sig rätten att bli en följetong, för att bli en ljudbok, och därefter omforma sig till en kortfilm, nu är det väl ändå bra? Det finns fler berättelser, du är inte den enda.
Men mycket vill ha ännu mer och nu ska hon utomlands. Till den ryska vintern i Murmansk! Hon vill träffa likasinnade. Hon vill umgås. Mingla.
I november åker hon tillsammans med andra svenska kortfilmer till Northern Character International Film Festival.
En enda liten tanke, en idé om en novell, kan bli vad som helst.
Ingen är mer förvånad än jag.