Som ung läste jag allt, jag slukade böcker. Nu är det på ett annat sätt. Har jag blivit högfärdig? Skulle inte tro det. Men jag har blivit yrkesskadad efter 33 års skrivande. Jag ser hur dom gör, och det stör upplevelsen. Ytterst sällan blir jag numera förförd. Jag saknar det där ruset, det där läsruset när man glömde tid och rum och bara följde med.
Fast det finns undantag. Kerstin Ekmans senaste har ni säkert tröskat igenom här på sajten, den boken gjorde mig på gott humör. Och nu sitter jag fast, som många förmodar jag, i Knausgårdland. Först ville jag inte ens börja läsa honom, jag tänkte att det där är väl nån propagandagrej, vacker yngling som tar sig ton så det skräller, bara seriens titel fick mig att dra ner visiret, vem tror han att han är?
Ja om han tror att han är en lysande författare så har han tyvärr rätt. Jag har just avslutat andra delen. Man känner igen guldet när man ser det. Detta är guld, detta är litteratur. Inga hinder. Bara rakt in. Jag blir glad när en författare visar sin överlägsenhet, även om det händer ganska sällan. Man vet dock var ribban ligger.
Tack och lov glömmer jag det där när jag själv står med armbågarna nere i berättarsmeten.