Det är inte hybris att jämföra sig med de stora. Det är respektfullt – gentemot läsaren. Man skriver alls icke lika bra som Selma eller Sara men man vet åtminstone om det, man vet var ribban ligger.
Hur vågar man då alls låta publicera sig?
Man har något fel i huvudet. Man har inte vett på bättre. Man har aldrig vuxit upp, man har fortsatt att fantisera, att iscensätta lekar, man fortsätter tillåta sig de magiska orden Tänk om. Likt den lilla flickan klättrar man omkring i trädet så att underbyxorna syns utan att tänka inte på det. Man är inne i sin lek.
Man har ett liv till. Förutom det riktiga. Om livet är hårt kan man fly, in i sin egen diktning. Om livet är riktigt bra kan man någon gång tvinga sig dit för försörjningen. Då är man i sanning rik.
Fast det är inte sant. Även när livet är bra så vore det inte bra utan dessa inre skogar, fulla av hisnande klätterträd.