Olof Palme är återigen aktuell i och med att filmen ”Palme” av Maud Nycander och Kristina Lindström för tillfället rullar på biograferna. Jag såg den i förra veckan och blev påmind om Palmebiografin ”Underbara dagar framför oss” av Henrik Berggren – en personlig favorit och kanske en av de bästa böcker jag har läst på senare år. Med boken i bakhuvudet gick jag således med stora förväntningar och såg filmen.
Efteråt var jag dock ganska besviken och tyckte inte att mina (orimligt?) höga förväntningar infriades. Filmen i sig var rätt bra och gav en nyanserad bild av Palme, men jag saknade den större berättelsen, fördjupningen och allmänbildningen man får på köpet i boken. För mig som har en ytlig bild av svensk 1900-talshistoria och svensk politisk efterkrigshistoria fyller Berggrens bok ett stort hål. Man får dessutom en inblick i och en bild av statsminister Tage Erlander, och omvälvande världshändelser samtida med de bägge politikerna placeras i ett sammanhang.
Men. Man hinner givetvis bara med axplock av en människas liv när man gör en filmbiografi, och det behöver inte alltid vara negativt. Båda projekt vill ge en bred och nyanserad bild av politikern och människan Palme, något som har kommit i skymundan av mordet på honom och den minst sagt röriga mordutredningen. Filmen har möjlighet att ge röst, kroppsspråk och liv till personen som i boken presenteras mer utförligt i text och bild. Filmen och boken kompletterar varandra och bidrar till en bättre förståelse av personen Olof Palme.
För de som av förståeliga skäl inte orkar ta sig igenom boken så är filmen ett gott initiativ och ett mer lättillgängligt sätt att få i sig en bit svensk politisk historia. Jag tycker dock att det vore värt att göra en omfattande TV-serie baserad på hans liv. Olof Palme och välfärdsåren är så intimt förknippade med varandra, så man skulle oundvikligen berätta historien om folkhemmet, tillväxtlandet och världssamvetet Sverige i samma veva. Kanske något för SVT att ta tag i…
Har någon för övrigt läst Kjell Östbergs Palmebiografier ”I takt med tiden” och ”När vinden vände” som kom ut ett par år innan Berggrens? Är de läsvärda? Eller ska man kanske satsa på Göran Häggs ”Välfärdsåren: svensk historia 1945-1986” för att komplettera bilden av svensk efterkrigshistoria?