Allting händer samtidigt, ständigt är man avundsjuk på allt man inte hinner med, scenframträdanden och seminarier, intressanta samtal och i montrar kan man göra fynd och därtill träffar man varenda bekant man har under dessa fyra dygn. Idag började den offentliga delen av bokmässan. Jag märkte ingen skillnad annat än att det blev om möjligt ännu trängre. När det gäller ärenden som är trängande så har jag för första gången använt en herrtoalett. Egentligen är jag för feg men när en person i kjol och högklackade skor bröt kön och stegade iväg åt svärdsidan så hakade jag på, skuldmedveten men också beslutsam för där var det ingen kö. Fast herrtoaletter som sådan har jag ju städat, till exempel när jag rekade på Sälens högfjällshotell inför thrillern Se dem inte i ögonen:
Jelena hatade herrtoaletter. Jag hatar herrtoaletter måste ha varit de första orden hon lärde sig på svenska och hon upprepade dem ofta.
Okej, herrtoaletter, om dessa kunde man orda en hel del. Men nu fanns de. Och herrar var faktiskt också människor. Tänk din egen son, brukade jag säga. Det är skillnad, fick jag då till svar, han är ingen gris som alla dom andra.
Holkarna – se upp där nere – jag sprutade miljögifter i blåa strängar. Jag gnuggade med toalettborsten under kanten och spolade och torkade och hoppade baklänges då och då för att inte få äckelskvätt på läppen, eller i ögat och man hade vid det laget blöta gummihandskar på händerna så man stod där bara med en droppe kissvatten eller vad det var som kylde mot huden fan man gned sig mot skjortans ärm och svor för fullt. Förlitande sig på immunförsvaret lite rabies hade ingen dött av eller kampylobakter eller vad de nu hette. Du anonyme, du smittade väl inte ner mig nu med galna kosjukan, aids eller tbc?
Allra sist tog jag kissrännan och där hade jag lagt doftkulor så den välbekanta lukten hann faktiskt inte särskilt långt. Denna toalett skulle lukta fräscht om så himlen ramlade ner.
Jag svär i text endast när det är absolut befogat, som ovan. Idag blev jag intervjuad tre gånger. Mest synlig var intervjun på Stora Ljudboksprisets scen där jag berättade hur stolt jag är över att Jacob Eklund läser in de krimineller som handlar om dysfunktionella män. För när det brakar lös på allvar och det ska sväras är Jacob den absolut mest kvalificerade, ja certifierade, hans fan-film på Youtube har haft nära en halv miljon visningar. Jag ska fan i mig ha Jacob som inläsare fler gånger.