Bokmässans deckarlördag är faktiskt mördande. Trängseln är så grotesk att en författare som ska transportera sig från en monter till en annan kan drabbas av panik. I all synnerhet om jag har trängt mig fram till fel adress. Sitter där helt lugnt tills det bara är fem minuter kvar innan jag ska upp på scenen. Då. Gäller det att vara smal som en ål, smidig som en panter, listig som en vessla och tuff som en bulldozer för att komma sig igenom folkhavet till den rätta stranden.
Dessförinnan det där trängande. Nervositeten har den effekten men som vanligt en tio meter lång kö. Herrtoaletten igen? Jag diskuterar saken med en olyckssyster som står före mig. Hon berättar då att igår hade hon vågat sig in där, trots pissoaren, eftersom en manlig präst hade kommit fram till kön och utbrustit: varför står ni här flickor när det är ledigt där inne?
Detta avgör saken! Med fältropet En manlig präst har gett oss tillåtelse, stormar vi bastionen, sparar en kvart och kommer i tid till nästa framträdande.
Som åter handlar om Krimineller, min egna genre. Hon tas emot med nyfikenhet och respekt. Det gläder mig. Alla förstår vad det är frågan om, otäcka berättelser att förlusta sig med ungefär som när man stel av skräck åker Balder på Liseberg, det är hemskt det också.
Krimineller spretar brett. Ändå håller hon ihop. Hon släpper ifrån sig sina historier med största allvar, seriöst och hårt. En kriminell är inte menad att vara lättsam.
Lättheten kommer sedan, när man åter når ytan och kan konstatera att det bara var text.