Here we go again, bokmässan är som älgjakten, det finns ett före och ett efter. Det börjar redan ute i duggregnet när jag förgäves försöker bestämma mig för om jag ska hälsa eller inte, plötsligt drabbad av ansiktsblindhet, är inte det där..? Vilket påminner mig om den gången när jag mötte Dängan, min arbetskamrat på det bullriga och smutsiga Arendalsvarvet. Men nu var det helgdag och han kom emot mig i solskenet på ett torg. Fast jag kände verkligen inte igen honom just då, finklädd som han var och med sin fru vid armen. Precis när våra ögon möttes släppte dock min undran och jag utbrast utan prut: Nämen Dängan – jag har ju aldrig sett dig klädd!
Hans fru liksom upplöstes i atomer, allting frös på stället och själv önskade jag mig död: “alltså med vanliga kläder, inte… äsch du vet… overall och hjälm och läderstövlar… med… stålhätta..?”. Hur jag än försökte blev det bara värre, det var trettio år före Fifty shades of Grey. Jag skäms faktiskt än i denna dag vid minnet.
Det var dags att för första gången presentera Krimineller i sin egen rätt.
Det gick sådär. Innan jag ens hade påannonserats reste sig minst halva publiken och gick!? Men jag klev ombord ändå, ställde upp Krimineller på podiet och började prata. Jag tyckte verkligen inte att det gick särskilt bra men när tjugo minuter hade gått var det märkligt nog åter fullt i bänkarna. Jag fick även signera böcker samt en propå att komma och hålla samma anförande i Småland.
Så Krimineller klarade det första steget ut i offentligheten. Och fötterna höll, fastän min portvinstå hade börjat knorra. Av för lite portvin troligtvis. Jag avstod ändå från allt montermingel stavat vin, som hade kunnat bedövat alla tio tår på en gång. Det är tre dagar kvar av mässan och dessutom är det mysigt att ägna kvällen åt att lyssna på Jakob Eklund och Marie Richardsons inläsningar av Krimineller.
Siv Dahlin har fått en röst. Och den är häftig.