Handen tvekar: bananlådan? Nej. Bokhyllan? Nej, nej – jag vill inte ha den framför ögonen som vore den en älskling.
Men heller inte slänga. Längre fram på denna gåtfulla livsresa vill jag kanske åter ta kontakt? Vad vet man.
Det får bli vinden.
Böcker är som människor, en del älskar man, en del är ens vänner, en del träffar man ibland och resten är de man möter i hissen, i affären, på bussen. Skillnaden är att man har alla dessa mängder individers visitkort, vi kan väl ses igen, kontakta mig, ring någon gång.
Man vet att man aldrig kommer att göra det. Man bläddrar igenom sin visitkortsbunt gång på gång, och den är ganska tung och otymplig. Man bläddrar och funderar och lägger slutligen ännu en i bananlådan.
Till sist har man fått ihop ett helt lass, en hel släpkärra full med bananlådor. Frukter – känslorna och intellektets. Fast jag vill inte smaka mer på er. Kommer inte att läsa om er. Farväl ni tillfälliga bekanta. Gratulerar till ert nya liv bland läsare som har bättre vett att uppskatta er, som lyfter upp er där på Emmaus för en fräsch och ny kontakt!
Böcker är inte bara berättelser och känslor utan även fysiska ägodelar. När de blir för många äger man dem inte. Det är de som äger. Jag orkar inte resa mig för att bagaget är för tungt. Det är dags att lasta släpkärran. För att komma vidare och resa med lättare bagage genom livet. Få lust och krafter över att ta hand om mina verkliga vänner, vårda alla mina kärlekar.
Dessutom har jag ju kvar sällskapet på vinden. Tåligt väntande på att bli återupptäckta. Sällskapet på vinden är också en roman, av någon tysk författare. Sedan länge förflyttad för övrigt via banankartong till Emmaus.
Ändå finns ett underjordiskt sällskap kvar, högst uppe på vinden, närmast himlen.