När jag hade kännt T som skulle komma att bli min man i några timmar gick vi längs en gata i Neapel med en hisnande utsikt över staden, bukten och vulkanen. Vi ville äta lunch på en restaurang där för att kunna fortsätta att se ut över staden. Men restaurangen var stängd och vi blev stående på uteserveringen inbegripna i ett samtal om böcker. T talade så varmt och inkännande och framförallt så entusiastiskt om Proust och jag sa lite urskuldande (försäkrande?) att jag skulle läsa honom såklart men att det liksom inte blivit av. T sa att det där med Proust var så viktigt och roligt att det var helt rätt att invänta den rätta tiden.
När jag några år senare väntade vårt barn började jag alltså läsa Proust. På direkten. Kanske en aning nervös att jag inte skulle hinna fram till slutet innan det s a s skulle vara för sent (på ett tag i varje fall. Så här i efterhand är jag inte så säker på om det hade ghort något. Man kan ju amma och läsa Proust. Problemet där är kanske att man är så upptagen av den egna existensen på ett mer akut sätt att man kanske inte orkar smaka av andras Madeleinekakor. Man har famnen full. Jag vet inte.) Jag hann med god marginal. Och den sista tiden innan förlossningen klippte jag till med ännu en författare jag då inte läst och skämdes (stördes?) av att inte ha läst, nämligen Jane Austen. Och kombinationen var underlig men fin. Och kontentan av Proust, en kontenta som bestod och består i myriader av färg- och doftminnen och svindlande, kalejdoskopiska berättelser (redogörelser / associationer / dvs meningar med bisatser som fladdrande vimplar efter ett ibland ganska hastigt framfarande fordon, gulp har jag tappat tråden själv nu? Hur som… kontentan, den övergripande var och är denna: NÄR MAN HAR LÄST KLART PROUST SKA MAN LÄSA PROUST! (dvs börja om från början. Men också inse: att klar blir man inte med just Proust. )
Min bästa vän som bor i England läser Austen just så. Hon har alltid en Austen på gång, alltid en Austen på nattygsbordet. Jag tänker mig att det är Austens röst hon behöver mer än hennes berättelser som hon vid det här laget måste kunna utantill. Tänker mig att det är ett tonfall som stärker hennes egna funderingar och hennes eget sätt att handskas med sin värld. Litteraturen som tröst och riktning. Som påminnelse om den egna rösten. Möjligheter, autenticitet. Ett sätt att liksom fly in i hemmahörigheten.
2012-08-31