Profilfoto
2012-08-03

Så. I morse läste jag ut Jongs bok Förföra demonen. (Jag kan inte fatta att hon blev kallad ”mammutfitta” i en recension av Rädd att flyga när den släpptes. Det är lika roligt som det gör en mörkrädd. Självfallet var det en karl som skrev det. Självfallet.)

Den här boken är inte lika vass och epigrammatisk som hennes tidigare böcker, en stor del beror naturligtvis på att Förföra demonen är en sorts självbiografisk konvulsion; den är lika mycket ett sätt för Jong att rentvå sig själv som att rättfärdiga sitt skrivande – hur kom det sig att hon valde detta självutplånande, högst narcissistiska val av yrke? Varför blev hon författare? Var det för att hon inte ville konkurrera med sin mor som var målare? Var det för att hon i sanning var så fruktansvärt självupptagen? Var det ett kall? Var det ett tvång?

– Jag minns en gång att det var någon på Babel som sade: “Bli aldrig författare, det är som att ha läxor hela livet”.

Även om Jong (likt Henry Miller) berättar att hon inte ser någon åtskillnad mellan självbiografi och fiktion, förblir dock texten lite matt och ointressant på sina håll; man saknar Jongs verbala utsvävanden, hennes kvickhet, hennes lyriska vulgaritet.

Visst, hon redogör för alla de gånger som hon särat på benen åt neurotiska och gråsprängda förläggare som hon kände sig tvungen att ligga med (de hade ju ändå åkt hela vägen för att träffa henne!), åt alla de guldkedjeprydda italienare som kunde få henne att komma om de så bara smekte henne på halsen (här slår Jong ett slag för tantrasex) och hur smutskastad hon blev i skvallerpressen efter att ha legat med Martha Stewarts make.

Att Jong inte värjer för att bokstavligen blotta sig på pappret är ju inget nytt. Elizabeth Wurtzel skrev en gång att det är sex som är ”la force majeure” i livet. Det ödelägger oss, det förändrar oss. Det är allt som räknas. Jag vill minnas att Sagan också sade något liknande, fast jag misstänker att hon snarare pratade om tvåsamhet och kärlek och grejer.

Förföra demonen är lite som att vaska guld, det glittrar till ibland, men bara ibland. Men sen beror det ju också på vad man är ute efter. Jag t.ex. vill bli hänförd av språket. Då är Jongs övriga böcker att föredra.

B
oken tjänar dock bäst som en lovsång till litteraturen och till alla de arma och depressiva själar som blivit kallade att föra denna bläckets diktamen; Sylvia Plath, Isaac Bashevis Singer, Henry Miller, D.H. Lawrence, Emily Dickinson, James Joyce, Pablo Neruda och många fler.

Förföra demonen är helt klart läsvärd, och jag har klottrat och strukit under i den många, många gånger och för mig är det som jag berättat tidigare alltid synonymt med ett högt betyg. Men sen är jag en sucker för Jong också.

/Edith Lata