Vill man förstå vad som händer i slutet av augusti kan man läsa Pamela Jaskoviaks diktsamling Regnet och gräset. Det finnsen augustidikt där som gör att man kan vårda själva idén om förändring. Ljus som blir till mörker. Eller snarare en annan form av ljus. Jag har också en dikt om den här tiden. Skriven av mig själv. Den kommer här nedan. Jag tänker på min bok “Om man håller sig i solen” dessa dagar. I dagarna kommer min fars självbiografi ut. Dessa böcker har inte med varandra att göra. Men han och jag har det. Vi är ju far och dotter. Men definitionen, gränsen mellan kropp och text var vag i min uppväxt. Kanske var vi mera ” bild än levande”. Min bok är en sorgesång. Men den är också ett försök att finna struktur och begriplighet i det som var min barndom och mitt vuxenblivande. Jag ville sätta punkt för vissa tendenser. jag ville försöka ge mitt barn en trygghet som jag själv saknade. Jag vill inte att språk och sanning ska bo i skilda rum. Jag vill inte att ytan ska vara viktigare än våra djup och rädslor. Jag vill inte att vi ska glida av och stuka våra själar med ett filmiskt leende på våra läppar som ska övertyga publiken om att vi är konstant lyckliga och lyckade. Jag ville berätta om livets spräcklighet. Inte att vitt förbyts i svart. Ljus i mörker. Jag ville få sagt att det som är våra pågående liv är de enda liv vi har och att vi inte har tid att både leva och i ord förklara hur duktiga vi är på att göra just detta. Att skriva “Om man håller sig i solen” tog på krafterna. Att redigera texten innan boken blev bok tedde sig stundtals alldeles omöjligt. Jag beskar den. Strök vredesimpulser och alltför drypande ömkligheter för att den skulle bli läsbar och liksom långsiktig. Mer kan jag kanske inte säga om boken. Tillbaka till begripligheten och sensommarens långsamma volt in i hösten… Här är dikten:
Sensommardikt
Glesare glesare
så att det blir en ödemark
där vi kan störta in
Mellan CoopNära och hem står människor
förstenade i rådvilla gester
De är manetblå och skimrande
De tillhör inte sig själva och
vet inte heller om sin skönhet
Fångstarmarna har starka leder men är mjuka som
färdigjäst deg i ändarna
De kan knappt bära sina kassar
En botten går plötsligt ur och någon formar
ett fornnordiskt ljud
Lätet viker inte undan
Men påstår inget annat än sin ensamhet
Vems mun var det? Det får vi aldrig veta
För blickarna är riktade mot horisonten
vattenpasset mellan skulderbladen
Kaffesmaken är syrlig bakom tänderna
Om inte ömheten drar ut oss ur oss själva är det bara
tomheten vi har kvar att dyrka