Har du suttit under en ek i Humlegården någon gång och diskuterat Hjalmar Söderbergs novellkonst? Det är du och fem till, ni sitter och fikar på filtar och ventilerar åsikter om novellen ”Med strömmen”, det kommer ett par smattrande regnskurar men i luften är det varmt och under eken torrt.
Ett av biblioteken jag jobbar på, Sture bibliotek, har sedan vi öppnade för tre år sedan haft regelbundna läsecirkelsträffar. Det är ett busenkelt koncept – man anmäler sig till den träff man är intresserad av, läser boken och sitter sedan och diskuterar den med två av oss bibliotekarier och en handfull andra deltagare. Biblioteket bjuder på enkelt fika och man pratar i någon timme, kanske en och en halv. Att ha en fast grupp som träffas regelbundet är ju också en väldigt trevlig form, men det här är ett alternativ som blir stimulerande på ett annat sätt. Även om vi har många stammisar blir det alltid nya konstellationer.
Den senaste säsongen har vi kallat upplägget ”litterär salong” och nu under sommaren är själva salongen Humlegården om vädret tillåter, som i går kväll, då vi trotsade regnrisken och tog med oss kaffekorgen ut. Att överrösta parkbesökarna som hojtade och spelade kubb var inte särskilt svårt – Hjalmar Söderbergs stockholmsflanör Gabriel Mortimer väckte tillräckligt starka känslor i oss för att diskussionen skulle bli intensiv och rentav eldig emellanåt. Var han ett offer eller egoistiskt kräk? Det var frågan. Eller en av många.