Redan här i mitt första inlägg skulle jag vilja utmana ordningen och ta strid. Tror du, biblioteksanvändare, att biblioteket är en fridsam arbetsplats där personalen får syssla med något av det bästa de vet – litteratur och information – i en miljö som genomsyras av läsglädje, kreativitet och kunskapstörst? Okej, det är faktiskt inte så långt från sanningen. Men några heta potatisar finns det i vår verksamhet, och jag tänkte utnyttja den här arenan till att offentligt ventilera mina åsikter om två av dem.
Den ena handlar om att det ofta är svårt att se vilka i bibliotekslokalen som är personal. Den andra gäller personalens placering – ska man hitta oss bakom disken eller ute bland hyllorna?
För några veckor sedan hade jag anledning att ta pendeltåget bortanför hemmaplan – Stockholms stadsbiblioteks område – till bibliotek i två av kranskommunerna. Det gällde rent privata låneärenden och jag såg fram emot att få besöka främmande bibliotek inkognito.
På det hela taget var upplevelserna positiva, men att göra ärenden som förstagångsbesökare på ett bibliotek var svårare än jag trodde, trots det försprång som elva år i branschen borde ha gett. Själva mötet med personalen var det inget fel på alls, de var vänliga och pedagogiska genom hela bli-låntagare-processen. Med ett invärtes leende lyssnade jag när de beskrev de olika alternativen biblioteksdatasystemet erbjuder (ville jag ha påminnelse tre dagar före återlämningsdatum? mail eller sms?). Systemet i Stockholm är precis detsamma.
Det svåra var att över huvud taget få kontakt, i synnerhet på det ena biblioteket, som var tyst och sommarlugnt. Den enda disk jag såg var obemannad. Jag började leta mellan hyllorna. Jo, där borta stod en person och satte upp böcker. Skulle jag fråga henne? Var det hennes pass i disken eller någon annans? Fanns det någon bibliotekarie närmare disken, gömd bakom en annan hylla? Äsch, jag fick väl gå bort och fråga, och jodå, hon följde med mig till disken och ordnade mitt lånekort.
Nästa steg var att hitta boken jag fått undanställd. Hon pekade mot ett utrymme en bit bort och sa att hennes kollega kunde hjälpa mig. Jag gick dit. Inte en människa i sikte. Jag tvekade att gå tillbaka till bibliotekarien som återgått till bokuppsättning, eftersom hon skickat bort mig, så jag valde en annan riktning och kom in på en barnavdelning med en egen informationsdisk. Tom. Till slut fick jag hjälp av samma bibliotekarie igen, och när jag sedan stod vid låneautomaten och invigde mitt kort såg jag i ögonvrån en man släntra in genom entrén och börja plocka med ditt och datt i personalens regioner. Jaså, det var han som var kollegan. Honom hade jag ju sett däromkring innan.
Med den här erfarenheten fick jag vatten på min kvarn i en fråga som stört mig en tid. Det är klart att man som bibliotekarie går ifrån disken hela tiden av olika skäl, men jag vänder mig emot trenden som säger att bibliotekspersonalen uttryckligen ska lämna diskarna och röra sig på golvet, för att finnas tillhands och fånga upp frågor från besökare som kanske inte vill eller vågar gå fram till en disk. Det låter så bra, och idén är att disken är en onödig barriär mellan servicegivare och servicetagare, men hur blir det i praktiken? De flesta letar rimligen efter personalen vid informationsdisken, och en tom disk signalerar inte god service.
Och så problemet att man inte ser vem som är personal. Det har pratats om allt från enorma pins till färgglada västar. Helst inte, säger min fåfänga sida. Namnskyltar är däremot bra, och bara det faktum att man sitter i disken. (Även om man till och med då kan få frågan “jobbar du här?” Det är lite sött. Om jag jobbar här? Nej, jag är här för att låna en resehandbok om Italien. Sitter bara och tar igen mig lite framför den här datorn. Namnskylten? Den har jag på mig jämt.)
Bemötande är ordet framför alla andra ord i bibliotekssvängen. Möjligen vid sidan av tillgänglighet. I allmänhet är vi nog rätt hyfsade på sådant och de flesta idéer som kläcks på området är till det bättre, men vår service kan alltid förfinas. Eller vad tycker du?