Regn utanför. Jag kom på mig själv köpa värmeljus i storpack i går. Insåg att det innebär att hösten börjar närma sig. Så känns det i varje fall. Kan inte sluta undra om vi har haft någon sommar överhuvudtaget? Om jag har haft någon sommar överhuvudtaget?
Jag minns när jag fortfarande gick i grundskolan. När sommarlovet närmade sig, och bänkarna skulle tömmas. Suddgummiresterna i bänkhörnen, bokomslagspapper som skulle rivas bort. Och så hittade man ett och annat litet kärleksbrev som man hade sparat på hela läsåret. Kärlekslapp, kanske är en mer passande benämning på den lilla lapp prydd med krokiga bokstäver och ett och annat snirkligt hjärta. En liten kärleksförklaring författad av Daniel eller Tim eller Pontus, ett försök till att kanske få hålla hand eller leka kull eller kramas eller bara vara med någon av det andra könet. Ett försök till att få känna det där lilla pirret i magen.
Hur underbart, och kanske också lite bitterljuvt, var det inte när vi stod samlade på skolgården och sjöng Den blomstertid nu kommer, med lust och fägring stor utan att ha en aning om vad fägring innebar. Hur mycket passion som döljer sig bakom ordet lust.
Vi visste bara att ett långt sommarlov väntade. Gömda smultron vid vägkanten, kurragömma med dunk till sent på sommarkvällen, bad i havet, Eriksdalsbadets klorvatten som stack till i ögonen.
Inga extrajobb och resttentor. Ingen oro över hur man ska dra in pengar till hösten, när sommarvikarierna inte längre behövs. Ingen stress. Ingenting. Bara ett varande, en sommar full av barndom.