I mitt förra inlägg erkände jag att vi bibliotekarier inte har läst allt. Med tanke på känslan av otillräcklighet som ibland dyker upp i det sammanhanget är det en extra kick de gånger allt liksom sammanfaller och man känner sig beläst och insatt.
Just nu går jag en kurs i kriminallitteratur, för att komma ikapp lite på deckarfronten. De fyra första deckare jag läst av de obligatoriska titlarna i litteraturlistan är ”Morden på Rue Morgue” av Edgar Allan Poe, ”Baskervilles hund” av Arthur Conan Doyle, ”Män som hatar kvinnor” av Stieg Larsson och ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” av Val McDermid. Man läser deckarna i vilken ordning som helst, men jag valde de två första för att de var äldst, ”Män som hatar kvinnor” för att vi fick i uppgift att jämföra äldre deckare med nyare och ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” för att jag just då behövde en lättpackad bok och råkade ha den i pocket. Men också för att den ena av Stieg Larssons hjältar, Mikael Blomkvist, sitter i sin stuga i Hedeby och läser just den här Val McDermid-deckaren.
Det som kändes så bra var att röda trådar visade sig löpa kors och tvärs mellan just de här historierna, samtidigt som de kunde knytas ihop med lösa ändar i min deckarbank.
I våras ledde jag en läsecirkelkväll kring “Sherlock Holmes versus professor Moriarty”, en novellsamling som Bakhåll gav ut för några år sedan, och gäst under kvällen var Sherlock Holmes-kännaren Mattias Boström. Inför det tillfället ville jag gärna göra en lite större förberedelsesatsning, så förutom att läsa boken såg jag den första av de två Sherlock Holmes-filmerna med Robert Downey Jr. i huvudrollen och några avsnitt av BBC-serien Sherlock. På så sätt fick jag först uppdatera min egen bild av hjälten genom originalberättelser och därefter se hur nutida filmskapare tolkat honom.
Mina relativt nyvunna kunskaper kom nu väl till pass inför kursen. Det var lätt att hitta paralleller mellan Auguste Dupin, som Edgar Allan Poes sköna fritidsdetektiv heter, och Sherlock Holmes, paralleller så täta att de skulle kunna vara en och samma person, och även mellan Sherlock Holmes och Lisbeth Salander. Har ni tänkt på det, ni som läst om både Lisbeth och Sherlock? Bortsett från kynne och kön har de en hel del gemensamt. De är excentriker med autistiska drag (BBC:s Sherlock Holmes, inte minst), har exceptionellt minne, betraktar fall som personliga utmaningar och beskrivs för läsaren av en vän som beundrar dem utan att riktigt förstå dem. Det här egenskapspaketet kanske passar på fler detektiver än dessa, men har man väl börjat tänka på det hittar man många likheter dem emellan.
Att ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” nämns av Stieg Larsson är förstås långt ifrån en slump. Han har lånat flera byggstenar från Val McDermids brutala deckarintrig, men vilka kan jag inte nämna utan förstöra läsupplevelserna för den som har någon av dessa romaner, eller båda, på sin att-läsa-lista. Ruggigt är det, i alla fall, och det är de allra ruggigaste detaljerna som upprepas hos Larsson.
Ännu mer obehagligt var det att läsa i DN i dagarna om vilka karaktärsdrag som är typiska för mass- eller seriemördare, apropå bioskjutningen i Denver. En av Val McDermids båda huvudpersoner är kriminalpsykologen Tony Hill, vars redogörelse för en fiktiv seriemördares förmodade bakgrund och egenskaper ekar kusligt när jag läser en verklig psykologiprofessors intervjusvar. Utanförskap. Känslomässiga skador. Kännetecknen går igen.
”Medierna skapar inte våldet, men de skapar modeller för agerandet”, säger professorn för övrigt, apropå exempelvis filmer som inspirationskällor för vansinnesdåd. Inte sällan bygger dessa filmer på deckare i bokform. Den intrikata frågan lämnar jag till ett annat tillfälle.