Titel: Älskaren
Författare: Marguerite Duras
Förlag: Albert Bonniers förlag
Antal sidor: 123
Första meningen: “En dag, jag var redan gammal, kom en man fram till mig i hallen till en offentlig lokal.”
Om kärleken i sorgen, om sorgen i kärlek, om att förlora sig själv för att kanske aldrig hitta sig själv igen.
För ett par veckor sedan twittrade en vän till mig om Marguerite Duras. Hon frågade mig om jag hade läst något av henne, jag svarade nej. Hon rekommenderade mig att göra det, tänkte att jag kanske skulle gilla hennes sätt att skriva. Hon sa att den här boken, Älskaren, är väldigt typisk för hennes sätt att skriva. Klickade hem den direkt. Och nu är den färdigläst…
Jag har svårt att sätta ord på vad jag känner för den här boken, och Duras sätt att skriva. Hon använder sig av särskilda stilistiska drag, och ibland hittade jag bitar av mitt eget skrivande i hennes formuleringar. En makaber känsla, måste jag säga. Men samtidigt så skriver vi också så väldigt olika. Duras skriver tankarna, känslorna, rätt ut, utan att filtrera dem, skala av dem en aning. Om jag tycker om det? Ja, delvis, men emellanåt tappar jag bort mig utan att hitta tillbaka igen.
Det kanske är det som är charmen med Älskaren. Att den i sin korta form ändå bär på så många vinklar, så mycket djup. På strax över hundra sidor beskriver Duras en ung flickas uppväxt, hur hon kanske inte förälskar sig men finner tröst i en äldre man, hur han aldrig kommer att kunna glömma henne, hur “odödligheten är dödlig”.
Hon beskriver allt detta, och hon gör det bra. Om jag kommer att läsa något mer av Duras? Förmodligen, ganska säkert, men inte ännu. Jag behöver tid att smälta denna Älskaren. Kanske får läsa om den snart igen, för att få lite bättre grepp om alla de känslorna som skildras, alla minnen och omgivningar som beskrivs.