En kollega tipsade häromdagen om det danska dokuserien “Læsegruppen Sundholm” som går på svensk tv nu. Jag satte mig ner och tittade på ett par avsnitt på Danmarks radios nätsida. Jag valde några avsnitt där de läst Knausgårds “Min kamp”.
Serien beskrivs som “et eksperiment i otte dele. Ideen var at se hvad der sker når hjemløse læser bøger. Eksperimentet finder sted på herberget Sundholm, sidste stoppested for socialt udsatte mennesker i København.” Så jag sitter där med frågan om det ska bli något slags exotiserande av hemlösa. Bara orden “hvad der sker når hjemløse læser bøger” gör mig bekymrad. Händer inte samma sak med alla människor som läser?
Men det är intressant att se på, jag vet inte om det är mer eller mindre intressant än om det hade varit danska företagsledare eller förortsmorsor, men det litterära samtalet fångar. Jag läser sedan en artikel som tar upp mina tidiga farhågor, skriven av en litteraturvetare som arbetat på Sundholm, Birgit Bundesen: www.information.dk/264293. Hon menar att det vore bättre med ett ordentligt litteraturprogram och bra dokumentärfilm om hemlösa. Men frågan är väl om det hade varit bättre om de inte gjort programmet alls eller om det ändå är något bra med det. Vad tror ni?
En av mina kvarhängande, personliga reflektioner handlar faktiskt om att leda cirklar. Jag tänker på att det kan göras på så många sätt, att det förutom beläsenhet kräver psykologiska insikter, tålamod och nyfikenhet. Att samtala om böcker är kanske inget man kan lära sig på högskolan, men jag kan ändå tycka att det borde finnas som ett tydligare inslag på dagens bibliotekarieutbildningar. Bara genom att ha skönlitterära cirklar som valbara kurser på utbildningar skulle man kunna komma ganska långt i förståelsen för vad samtalen kan tillföra en läsprocess.
Annika Hermele