Förra året var jag på bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I vanlig ordning strosade jag runt på mässgolvet och kikade in i en och annan monter. Av en slump hamnade jag i en monter som sålde engelsk litteratur och som hade det vanligt förekommande erbjudandet ”välj 4 betala för 3”. Eftersom det händer att jag läser en och annan roman på engelska, tänkte jag, att jag säkert skulle kunna plocka ihop fyra böcker. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort.
Den första romanen jag plockade, och som kändes som ett givet val, var Allan Hollinghursts The stranger’s child. Valet var givet eftersom jag för tillfället läste Hollinghursts Skönhetens linje, som handlar om brittisk överklass och aristokrati under några år i mitten av 80-talet och som jag tyckte var mycket bra. BBC hade också gjort en utmärkt miniserie på just den boken som jag sett på TV. Dessutom hade jag just besökt London och Notting Hill där stora delar av boken utspelar sig.
Nu återstod bara att hitta ytterligare tre böcker som jag skulle kunna tänka mig läsa. Till min förvåning visade det sig inte vara så enkelt. Eftersom jag läst det mesta av cyberpunkens fader, William Gibson, senast Pattern recognition, en utmärkt och tämligen kritisk skildring av dagens varumärkeshysteri, plockade jag dennes Zero history. Men sedan tog det stopp. Det spelade ingen roll hur många gånger jag gick igenom montern, jag kunde helt enkelt inte hitta något mer som jag ville ha. Vid femtioelfte försöket, och när jag i stor sett gett upp, hörde jag en stämma vid mitt öra: ”Den där måste du absolut läsa.” När jag vände mig om stod där en yngling i knallgrön mohikanfrisyr och i övrigt sedvanlig punkutstyrsel. Den bok han hänvisade till med orden ”den där” var Jennifer Egans A visit from the Goon Squad som jag enbart stod och tittade i på grund av den udda titeln. ”Jaha”, sade jag något skeptiskt, ”och varför ska jag läsa den?” ”Därför att den handlar om en punkare som startar ett skivbolag och blir miljonär,” svarade punkaren och log försynt. ”Fantastiskt!”, tänkte jag, en punkare som tipsar om en bok som handlar om punkare måste jag ju bara läsa. Sagt och gjort, efter det att jag lyckats hitta min fjärde bok, Henry James The spoils of Poynton, som jag valde med viss bävan, kunde jag äntligen betala och lämna montern.
Hemkommen från mässan packade jag upp mina böcker och undrade när jag skulle ta mig an den där ”punkromanen”, för att inte tala om The spoils of Poynton. Nu skriver i och för sig huvudpersonen i Hollinghursts Skönhetens linje på en avhandling om Henry James, och The spoils of Poynton omtalas på flera ställen, men vis av tidigare erfarenheter när jag försökt läsa Henry James, misstänkte jag att den, tillsammans med de övriga, skulle bli stående på hyllan under oöverskådlig framtid.
För några år sedan försökte jag verkligen läsa Henry James. Läste The portrait of a lady och försökte mig även på The ambassadors, men där tog det definitivt tvärstopp. I en av Lars Noréns ”döda pjäser” finns en karaktär som varje sommar försöker läsa The ambassadors, men han lyckas bara läsa någon enstaka sida på hela sommaren, och jag kände mig lite som den karaktären när jag tog mig an romanen. Vad som också är fascinerande, är att James i sitt förord är nästintill lika svårtillgänglig som romanen själv – man får ytterst lite hjälp där. Den övermättnad som inträffar när man läser den här typen av LCHF-romaner påminner i hög utsträckning om den dåsighet jag upplevt efter ett alltför stort intag av Marcel Proust, framför allt dennes Kring Guermantes upplevde jag som tämligen påfrestande i sin händelselöshet.
Samtidigt har jag svårt för att helt avhålla mig från den här bastanta, litterära kosten. I sin essäsamling Love’s knowledge, som var den bok som fick mig att börja läsa Henry James, menar den amerikanska filosofen Martha C. Nussbaum att James romaner levandegör moraliska spörsmål på ett sätt som traditionella filosofiska undersökningar inte klarar. James romaner, och skönlitteratur överhuvudtaget, kan gestalta det unika i varje moraliskt problem, medan det moralfilosofiska verket till sin natur är mer principiellt och abstrakt.
Efter några månader hade jag glömt bort mina bokinköp på mässan. Det började närma sig jul och jag skulle åka bort några dagar och ville ha någonting att läsa. Jag ögnade igenom bokhyllorna därhemma och fastnade för boken med den udda titeln A visit from the Goon Squad. Jag drog mig till minnes punkaren som hade talat sig varm för romanen på mässan, bläddrade lite i den, läste några rader här och där och bestämde mig till sist för att ta med den över julen. Och det kom jag verkligen inte att ångra. Det här är en helt fantastisk roman med en rad mer eller mindre udda figurer som i ett slags short-cuts teknik korsar varandras liv. Romanen utspelar sig i huvudsak i New York, som jag själv besökt bara för något år sedan. Helt makalöst är skildringen av kvinnan som efter ett konstnärsfiasko tar anställning som marknadsförare till en diktator i ett afrikanskt land. Hennes uppgift är att få diktatorn att framstå i en ljusare dager och detta arbete sköter hon via telefon i sin bostad utanför New York. Här finns också mycket riktigt punkaren som startar ett skivbolag och blir förmögen på kuppen. Det är en sanslöst rolig men också bitvis tragisk och djupt mänsklig roman om människor som på sitt egna och unika sätt försöker hanka sig fram i tillvaron. Nu kommer Jennifer Egans förträffliga roman dessutom på svenska. Jag kan bara avundas alla ni som har den här läsupplevelse framför er.