Det bor en obotlig romantiker i mig. Det är bara till att erkänna.
Jag har nyss sett den senaste filmatiseringen av Charlotte Brontës underbara roman Jane Eyre. Vanligtvis är jag, åtminstone till en början, ganska skeptisk till filmatiseringar – speciellt om det gäller böcker som jag uppskattar. Och när det gäller mina känslor för Jane Eyre skulle jag säga att de är långt mer än uppskattande. Det här är en av mina favoriter, alla kategorier. Det är romantiken, det är symboliken, det är utvecklingen.
Men filmen håller måttet. Jag tycker att Mia Wasikoska gör en strålande Jane Eyre, med alla hennes för- och nackdelar. För visst blir jag tokig på henne när hon blir alltför moralisk och sviker den lilla upproriska och ärliga flickan i sig. Men, med tanke på när den skrevs, är förstås Jane Eyre något i särklass när det gäller kvinnoporträtt. Och jag tycker om att bli lite arg på henne. Jag kan nästan ha som fiktiva samtal där jag är rosenrasande på henne och hennes gudfruktiga tråkmoral. Men kanske är det just i blandningen av det upproriska och det konservativa som Jane Eyre blir så mänsklig. Oavsett högtflygande drömmar och revolutionära idéer kan man inte frånsäga sig sin kontext, den samtid man lever i.
Visst finns det passager som jag kan sakna och till en början upplever jag filmen fragmentarisk, som att den skyndar på händelser som jag så uppskattar ges utrymme i romanen. Men å andra sidan är ju också förstås filmens format något mer begränsat, och filmen är ändå två timmar. =)
I slutet har jag glömt mina förbehåll och suckar lyckligt åt den ljuva återföreningen, när Jane och Edward äntligen kan mötas som jämlikar.
Vad tycker ni om böcker som blir film?
/Emelie Sundström