Obeständighet

 April. Vi litar inte helt på värmen, som ju kommer och går, men ännu mindre tror vi på kylan. Vi vet att den ger vika. Det säger oss sunda förnuftet. Vi blir inte ens oroade om det snöar i april. Snön smälter ju. Men om den nu inte gör det, tänk om det fortsätter att snöa in i maj, juni, juli, tänk om vi pulsar i meterdjup snö i
augusti … Tänk om vi tvingas fortsätta med dunjackor, snöskottning, vinterdäck i all oändlighet, tänk om det aldrig mer blir vår … 
  Sätt er in i tanken, den är oroande. Beständighet tycks faktiskt mer skrämmande än obeständighet. Vi litar till förvandlingen. Mer än på något annat tror vi på rörelsen. Hemlighetsfulla processer som vi kanske inte förstår och inte kan se, höra eller känna; molekylära rörelser, elektroner i omloppsbanor, fotosyntesens fantastiska kol-, syre- och väteutbyte. Vi litar på att jorden snurrar kring solen.
  Detta faktum begrundar jag när jag idag ser att mina pelargoner håller på att få nya späda blad. Och jag tänker på en man som jag träffade för länge sedan under ett sommarjobb på Ulleråkers sjukhus. Han var inlagd som patient, och när vi tillsammans promenerade i parken runt sjukhuset pekade han plötsligt på ett blad på en buske och berättade att han kunde se vad som försiggick därinne i bladet, hela skiten, sa han. Mer specifikt än så kunde han inte förklara sin varseblivning, men den var ju ändå intressant. Han var en mycket lång och mycket kraftig man. När han talade, oftast i gåtor, såg han inte på den han talade med utan vände sig bort, som mot en osynlig mikrofon.
  Hur jag än anstränger mig för att upptäcka vad som försiggår inne i pelargonbladen, lyckas jag inte se det.