Jag tycker om mitt arbetsrum. Det är ett bibliotek, fullt av böcker och här har jag min dator. Här finns också ett högt golvur som tickar ständigt och slår vid varje hel timme, en kakelugn som jag måste elda i på vintern om jag ska kunna skriva överhuvudtaget och inte frysa fingrarna av mig, ett målat porträtt av min morfar som var bibliotekarie och hette Ernst, några ting som är förknippade med minnen, som en marionettdocka köpt i Prag och en bild av H C Andersen, köpt på en loppmarknad på Jylland. Rummet ligger på andra våningen i det här gamla huset, så jag har utsikt över gården och skogen på andra sidan vägen.
Många författare säger sig tycka om att skriva i rum som är vita, ödsliga och tomma. Jag föredrar rum som är fyllda av böcker och minnen.
Den första natten i det här huset, vi flyttade hit en kall november för drygt tio år sedan, sov vi i det här rummet – det var det enda som var tillräckligt varmt. Sent på natten föll vi ihop dödströtta på madrasser mitt bland flyttkartongerna. Precis innan jag somnade, hörde jag ett energiskt krafsande någonstans i närheten. Ljudet verkade komma från dörren som var skev och därför inte slöt riktigt tätt. När jag tittade upp mot dörrspringan, såg jag en mus sitta på tröskeln. Den hade rest sig på bakbenen och höll framtassarna i luften. Den satt där blixtstilla och tittade på mig med förvånad uppsyn, som om den inte trodde sina ögon. Vad är det här för något? Vilka är de här människorna, tycktes den säga, och vad gör de här i mitt hus? Så drog jag åt mig täcket, satte mig upp och den försvann.
Det där tänker jag på då och då, när jag nu sitter och skriver vid mitt arbetsbord bland mina böcker, och mössen för länge sedan har jagats bort. En gång var det här huset deras och vi var inkräktarna.
Detta var en reflektion i all hast. Ikväll skriver jag på det vårtal som jag imorgon ska hålla vid valborgsmässofirandet här på orten.
2012-04-29