Foto: Ingela Bendt

 Jag bor sedan tio år tillbaks i en stor gammal gård på landet. De som besöker mig för första gången frågar nästan undantagslöst om det spökar i huset. Jag brukar svara att visst, dörrar glider upp, det viskar i väggarna, på vinden flyttar sig möblerna och golvuren visar rätt tid men slår fel antal slag. Men jag brukar också tillägga att i denna kvantfysikens och kvarkarnas era finns det ingenting som motsäger andar och demoner, faktiskt ingenting alls.
  Nu ska jag berätta något som hände mig för ett antal år sedan och som är en riktig spökhistoria.

  Jag vistades en sommar som stipendiat på Ellen Keys Strand. Då var jag “nybliven” författare, jag hade skrivit en del dramatik och arbetade med min första novellsamling. Jag hade två veckors egen ro och egen skrivtid framför mig (män, barn och husdjur får inte vistas på Strand!). “Strand”, huset som Ellen Key lät bygga och där hon bodde de sista åren av sitt liv, är uppfört på en höjd som stupar brant ner mot Vättern, en sjö som, med Ellen Keys ord “i sin oberäknelighet, sin hemlighetsfullhet, sina hägringar, sina djup och sina källor i djupet är diktarnaturen bland Sveriges sjöar”.
  Att Vätterns humör är ombytligt, det fick jag erfara. Det var i meteoritsvärmarnas månad, augusti. Jag bodde i ett gavelrum på andra våningen. Det betyder, när det gäller Strand som ju är byggt på denna vansinniga sluttning, att man bor mycket högt ovan jord – man får en känsla av att man borde klamra sig fast vid något.
  Jag brukade ställa det halvmånformade fönstret på glänt när jag gick och lade mig på kvällarna, innan jag drog ner rullgardinen.
  En kväll, när det såg ut som vi hade att vänta oss ett oväder, satt vi stipendiater och husföreståndarinnan och drack te i salongen framför brasan. Utanför piskade regnet i mörkret, vinden tjöt, eldskenets skuggor fladdrade över väggarna. Vi talade om hur fartyget Per Brahe en gång förliste under en svår storm på Vättern, tjugo människor omkom, bland dem konstnären John Bauer med hustru och son. Husföreståndarinnan berättade om hur Ellen Keys hushållerska Malin Blomberg tog sitt liv genom att naken kasta sig ut från en klippa ner i Vätterns isande vatten. Ett oväder rasade över Vättern i två veckor. Man fann hennes kläder prydligt hopvikta, fastfrusna på klippan. Malin Blombergs kropp hittades så småningom av ett par fiskare.
  Ja, det var en kväll som gjord för kusliga historier. Det blev sent och efter det att vi stått en stund på yttertrappan och sett regnet och kastvindarna fara fram över vattnet, gick vi framåt midnatt till sängs. Vi stipendiater smög oss upp för spiraltrappan till våra sovrum, förbi hallväggarnas textade visdomsord och förbi hatthyllan med Ellen Keys bägge hattar, den svarta vinterhatten med sin knutna sammetsrosett och den ljusa stråhatten för sommarbruk.
  Tvärtemot vad jag fruktat somnade jag omedelbart. Klockan tre vaknade jag emellertid ångestfylld ur brottstycket av en dröm; en äldre kvinna, inte olik Ellen Key, vankade fram och tillbaks över en groteskt lång pir över vilken vågor kastade sig i alla riktningar. På huvudet bar hon en svart hatt med osannolikt långa band som böljade omkring henne och hotade att snärja henne för varje steg hon tog.
  Fönstret riste och skallrade i sina hakar, jag klev ur sängen, över fönsterrutorna forsade regnet, eller kanske var det Vätterns vågor som vredgade slog upp mot huset, jag fick för mig det. Det stormade för fullt. Skakad och med gåshud över hela kroppen drog jag igen fönstret, kröp ner i sängen igen och sjönk in i, som man brukar säga, “den dödsdömdes obrutna sömn”.
  Jag vaknade av ett bländande solsken i rummet. Allt var stilla och tyst. Av gårdagens storm märktes ingenting. Jag fick lust att ta ett morgondopp i Vättern. De andra verkade fortfarande sova och över Ellen Keys Strand vilade friden. Men mitt i trappan på väg ut, hejdade jag mig. Aldrig glömmer jag den syn som i ett slag förde mig tillbaks till nattens dröm. Den röda ytterdörren stod på glänt som om någon glömt att stänga den, på golvet i hallen där solstrålarna letade sig in låg Ellen Keys vinterhatt slängd, med de långa svarta sammetsbanden ringlande över mattans rutmönster.
  Jag lyfte upp den från golvet i en känsla av att om jag inte ögonblickligen hängde den på sin plats och knöt ihop sammetsbanden till en rosett, skulle jag för alltid bli kvar där jag nu stod, förlamad mellan min dröm och den här morgonen.

Detta hände. Jag har många gånger sedan dess funderat över sambanden mellan drömmens hatt, verklighetens hatt, golvet och drömmaren, det vill säga jag själv. Men det återkommer jag till i min nästa blogg!