På Miljöstationen, eller Återbruket, som stället också kallas har jag idag lämnat ifrån mig en uttjänt diskmaskin. Diskmaskinen hänvisades till en liten grupp av olycksbröder, så kallade Vitvaror, som stod och tryckte intill varandra på en asfaltrundel, med slangarna ringlade kring fötterna.
Miljöstationen är ett otäckt ställe. Tunga gallergrindar öppnas och stängs, truckar och grävskopor skyfflar sopor och fordon med tunga valsar pressar ihop trä och metallskrot. Luften smakar kemikalier.
Jag såg hur ett ungt par baxade upp en jättelik svart skinnsoffa över containerns kant. Ett kort ögonblick kolliderade olika bilder: soffan i Ikea-katalogen, soffan i hemmet, soffan i luften. Ett ben bröts av när den landade i containern, soffkuddarna hoppade upp som popcorn. Mannen såg nöjd ut, som om han nedlagt ett villebråd.
När vardagliga ting lämnar sina ursprungliga sammanhang händer något med dem.
I litteraturen kliver föremål in och ut ur berättelser, de knyter ihop människor med varandra, orsakar fejder, byter ägare och laddas med magi. “Ett föremål i en berättelse är alltid ett magiskt ting”, skriver författaren Italo Calvino.
I min novellsamling “Den döda drottningen” sprinner berättelserna kring just ting, en björnfäll, en cello, som förvandlas och fylls med ny mening.
I Nicole Krauss roman “Det stora huset” – som för övrigt snarare är en samling berättelser än en roman – är navet ett gammalt och mycket stort skrivbord som man får följa under lång tid genom de olika ägarna och genom deras mycket gåtfulla förbindelser.
Ting kan besjälas, men människor kan också förtingligas.
Kenzaburo Oes novell “De dödas överflöd” (i novellsamlingen “Det visa regntträdet”) handlar om en japansk student som extraknäckar i den medicinska fakultetens “likrum”. Hans jobb är att hjälpa till att flytta över lik, som ligger och flyter i formalinlösning, från en bassäng till en annan. Så här skriver Oe:
“Jag betraktade de där döda i bassängen som klarat av den farofyllda förflyttningen: de utstrålade något säkert och bestämt. ´De är fasta och stabila ting precis som golvet, bassängen och takfönstret´, tänkte jag”
Hos Kenzaburo Oe blir de döda människorna ting bland andra. Och lakoniskt konstaterar han: “när medvetandet har försvunnit för alltid, kan alltså en tillvaro som ´ting´ta sin början.”
Novellen är fylld av träffsäkra formuleringar och faktiskt också mycket rolig. Ett lästips!