Jag plockade upp Thoreaus Skogsliv vid Walden igår som en del av ett långsökt researchinfall. Just detta exemplar hittade jag för 13 år sedan i en fantastisk boklåda i Buenos Aires. Då, våren -99, befann jag mig på toppen av min mest pretentiösa ungdomstid, inte ens 20 år gammal trodde jag att jag förstått mig på det mesta här i världen. Väl medveten om att jag redan låg minst tre år efter Rimbau skrev jag skrev märklig poesi vars symbolism jag tvivlar på att jag förstod ens då. Ett av mina livsmål var att fylla svåra böcker med egna reflektioner klottrade i marginalen, dränka dem i understrykningar. Nu när jag öppnar min stackars Walden inser jag vidden av min galenskap. Texten är fullkomligt sönderhackad av pilar, svårförståeliga kommentarer och indignerade utropstecken.
Självklart, ska man tillringa sin tid med att klottra i böcker är Walden en bra början, där finns tankestoff så det räcker och blir över. Många meningar har än i dag en djup betydelse, poesin är så uppenbar att inte ens en självcentrerad tjugoåring kunde missa den. Eller vad sägs om följande understrukna stycke, endast kommenterat av ett smakfullt ”så sant!”: ”The greater part of what my neighbors call good I believe in my soul to be bad, and if I repent of any thing, it is very likely to be my good behavior. What demon possessed me that I behaved so well?”
Men sedan kommer andra stycken som jag idag inte tycker förtjänar två understrykningar med rödpenna: ”We are in great haste to construct a magnetic telegraph from Maine to Texas; but Maine and Texas, it may be, have nothing important to communicate”. Och kluddrat i marginalen: ”Som Stockholm till exempel, eller London, ja överallt tror att de är centrum. Eskilstuna?”. Man ba: Det menar du inte! Och vilken demon besatte mig så att jag markerade detta stycke om bönor: ”Plant the common small white bush bean about the first of June, in rows three feet by eighteen inches apart, being careful to select fresh round and unmixed seed.”
En gång i tiden tyckte jag att jag kände denna tjugoåring väl, nu är han en ytlig bekant. Vad hade han för tankar om sig själv, om världen han irrade runt i? Vem trodde han att han var? Varför har han förstört min Walden med meningslösa understrykningar? Och just när man sitter med sådana funderingar, bläddrar fram och tillbaka i en oläslig Walden, drabbas man lätt av den förödande insikten: OMFG! Jag håller på att bli gubbe! Att det nödvändigtvis skulle gå så snabbt.