Ungefär vid den här tiden förra året skrev jag klart min debutroman. Mitt liv var lite hektiskt då, jag hann knappt med att njuta av våren. I år är allt annorlunda, nu tänkte jag inte låta den glida mig ur händerna så lätt. Så hej våren, du så hett efterlängtade.
Sedan jag debuterade har jag tagit psykologexamen. Det är ju på ett sätt hur mäktigt som helst. På andra sätt kan det vara lite kusligt. Inför något författarsamtal läste jag om min bok i vintras. Det var en obehaglig upplevelse. Plötsligt kunde jag sätta den i samband med mitt eget liv. Det är väl inte så underligt kan man tycka, men för mig var det en ny erfarenhet. Mina berättelser är placerade långt från mig, både tidsmässigt och rumsligt. Men nu började jag se att i beskrivningen av Norbergs gruvstrejk 1891 fanns delar av mig, min smärta och min vrede över sakernas tillstånd. Eller alla de här dåraktiga männen i romanen som är alldeles lysande på sina sätt, men som hela tiden sviker dem som står nära. Fanns där paralleller till min historia, eller hemska tanke till mitt eget nyblivna faderskap? Och all den här sorgen som sipprar mellan sidorna, vems var den? Ett tag gjorde det mig skräckslagen.
Psykologer håller då och då på med vad som kallas projektiva test. Rorschachs bläckplumpstest är kanske det mest kända av dessa. Idén är att man presenterar en rad otydliga stimuli för försökspersonen som då tvingas projicera ut sitt inre; sina känslor, drömmar, fantasier, und so weiter, på materialet. Man kan inte undvika att prata om sig själv. För min del verkade det som om den tomma sidan var min stimulus, och romanen min projicering. Tänk, nu låg jag där blottad mellan raderna för vem som helst att se. Så fungerar det kanske alltid. Vi kan inte undvika att skriva om oss själva, hur mycket vi än försöker. Nu har jag dock lugnat mig lite, de delar i romanstoffet som är jag är nog tillräckligt förvanskade och maskerade för att förbli dolda.
Jag är dock glad att jag i alla fall inte skrev en deckare. För vad hade detaljerade scener från en mordplats; en stympad kvinna, ett till hälften nedgrävt manslik, pistoler avfyrade från höften, vad hade det sagt om mig och mitt inre? Jag vill inte veta.