Jag träffade en man, Markus, ute på sjön i eftermiddags. En väderbiten, camouflageklädd finne, väl insatt i istjocklek, vis som en bok; en person att hålla hårt i vid en eventuell apokalyps. Han började tala om lärkträd. Trät är hårt, sa han, det käkar kedja när man sågar upp det. Trädgårdsmöbler gjorda av lärkträ behöver inte ytbehandlas, det står emot alla slags väder, bara i sig själv. Markus högg med staven i isen, följde någon fågels flykt ute vid ön. En stare, utan tvivel en stare. Sedan tillbaka till trädet. De är stormsäkra, intygade han, ett riktigt framtidsträd är lärken, du ska få se.
När jag stod där och lyssnade på detta lärkskryt fick jag en känsla av att han pratade om något annat. Brukar det hända er med? Hade jag läst om episoden i en roman, eller hade Markus tagit upp lärkträd som en del av en terapitimme skulle jag ha börjat tolka och analysera. Det vore dock väldigt opassande där ute på isen. ”Du talar om lärk, men jag har en stark känsla av att du egentligen pratar om något annat”. Nej, så kan man ju inte hålla på. Istället sparkade jag lite i en snöfläck, hummade och förde över samtalet på björkar, där jag känner mig lite mer hemma.
Vad menade han egentligen? Vem vet.
På torsdag är det internationella kvinnodagen, men jag tycker att vi börjar peppa redan nu genom att hedra Rosa Luxemburg som skulle ha firat sin 141 födelsedag idag.