Min läsning av På spaning efter den tid som flytt konkurrerar med ett litet barn som sover i samma rum och inte uppskattar att jag har lampan tänd. Så jag läser på toaletten då, när jag inser att jag måste ha missat själva nyckelscenen med Lindblomsteet och Madeleinekakan. Han är i Swanns värld men jag har ingen aning hur han kom dit. Den upphackade läsningen är en förbannelse.
Går på bebisträff på det lokala folkbiblioteket och drar ramsor och får boktips. Vi är få där, bara fyra bebisar med föräldrar och min son bara suckar, som han gör, högt och ljudligt. Så högt att barnbibliotekarien börjar tvivla på sin förmåga att engagera sina tre äpplen höga kommuninvånare. Sonen får trots sin ohövlighet en bok av biblioteket som välkomstgåva. Tycker det är en fin gåva, men blir låg när jag ser att det är små korta snuttar och utdrag från olika barnböcker. Som att man förbereder småfolket i tid på att det är en fragmentiserad värld där ute. Nu är min son 7 månader och har böcker som han mest tuggar på med sina två tänder i underkäken. Men när jag pekar på bilderna och säger vad de föreställer så skrattar han förtjust. Det där är en kruka! säger jag och pekar på bilden. Och, ser du, det DÄR är OCKSÅ en kruka!! *pekar på en i verkligheten*. Han har bara sett några få saker på riktigt av de som visas på bild. (Tigrar och elefanter är ju inte jättevanliga på allmänningen utanför fönstret).
Jag undrar så vad han kommer att tycka om att läsa när han blir lite äldre. Bara tanken att han inte skulle tycka om att läsa är mig fullständigt främmande. Så jag har börjat bygga upp ett litet bibliotek åt honom, med Knacka på och Stina Wirsen, Gittan och gråvargarna och Adjö herr Muffin, Pippi och Pettson, Tordyveln flyger i skymningen, Pappan och havet, Skattkammarön.
I bokhyllan hemma hos mina föräldrar fanns ingen beskäftig barnbokskanon, däremot Pixi-böcker som min bror fick gå och köpa åt mig i affären när jag var sjuk. Men de uppmuntrade läsning. När jag var 9 läste jag mest B.Wahlströms Jollyböcker, som biblioteket inte köpte in. Mina föräldrars bokhylla består fortfarande till största delen av böcker från Bra Böckers 70-80-talsbokpaket med daterade omslag, böcker som krängdes en masse tillsammans med deras gröna lexikon.
Nu har min pappa fått Alzheimers. Han har svårt att följa handlingen i en bok. Han har lättare att minnas sin barndom än dagen som gått. Min sons tillägnande av bilders samband med det skrivna ordet sker parallellt med min fars förlust av samma samband.
Jag går tillbaka i Proust, skummar texten igen men fortfarande ingen Madeleinekaka. Jag får läsa vidare helt enkelt. Och då, på sidan 54, där kommer det. Jag hade inte missat det, bara fått för mig att det skulle komma precis i början.
Jag läste Ulla Isakssons Boken om E om hennes make som dog i Alzheimers för femton år sedan, men först nu finner texten en förankring i mig själv och jag kan dra nytta av hennes genomlevda erfarenheter. Liksom sonen kommer att kunna klassificera Tigger i Nalle Puh när vi kommer dit. Och varför jag hoppas att någon kommer att högläsa för min far den dagen han inte längre kommer att kunna bo hemma. Erbjuda Madeleinekakor. Frammana ett inre landskap.
Ing-Marie Jonsson