Jag var i Eskilstuna i helgen och gick på handboll. GUIF mot Aranäs. Till glädje för alla er här på bokcirklar som intresserar er för GUIFs framfart i handbollens elitserie kan jag meddela att de vann. 43-32. Men det är inte om fredagens match jag vill berätta utan om GUIFs andramålvakt säsongen 1993-1994, Fikret Handan.

Fikret kom till Eskilstuna från Jugoslavien som flykting mitt under brinnande krig. Medan inbördeskriget skövlade hans hemland slog sig Fikret in som andremålvakt i GUIFs a-lag. Att vara andremålvakt är på många sätt en ohyggligt otacksam uppgift. Man byts in vid straffläggningar och ska med kroppen försöka stoppa en hård liten boll, sulad med full kraft av någon tre meter bort. Det hela är ett lotteri, ofta är man helt chanslös. Sporthallen i Eskilstuna visade sig i dessa ögonblick från sin bästa sida. Fikret sprang in, peppad till max och gjorde några snabba knäböj.

Eskilstuna låg långt från Jugoslavien, men alla i publiken hade alldeles säkert grannar, arbetskamrater eller nära vänner som var direkt påverkade av grymheterna på balkan. Hur kunde man visa sin avsky mot krigets sinnesjukhet? Hur kunde man ingjuta hopp? Jo, man klappade. Hårt och i takt. Man till och med reste sig från sätena och ropade: Fikret! Fikret! Fikret! När domaren blåste sänktes så Sporthallen i fullkomlig tystnad. Straffskytten tittade ned i golvet, Fikret slängde upp sina armar. Av hela sitt hjärta hoppades publiken att han skulle ta den. Just denna straff mot Drott innan halvtid betydde plötsligt så mycket.