Det finns ett foto från Norbergsstrejken som jag så gärna ville klämma in i min roman. Men hur mycket jag än försökte ville det sig inte. Kanske behövde scenen mer utrymme än jag var beredd att ge den? Fotot är suddigt och slitet, och visar en samling människor framför enkla skjul. Två karlar släpar ut en liten byrå på farstubron. Och runt dem, en folkhop. De ler.
Norbergsstrejken 1891 var, som ni alla redan vet, en central strid i den tidiga svenska arbetarhistorien. Den följde, till en början, en gammal vanlig dramaturgi: Gruvbolaget ville sänka lönerna, detta föll inte i god jord, arbetarna gick ut i strejk. Samma sak hade inträffat på många andra platser, inte minst i Sundsvall 10 år tidigare. Det som gjorde Norberg unikt var att arbetarna för första gången var organiserade i fackförbund. Runt om i Västmanland gick andra gruvor ut i sympatistrejk, pengar samlades in över hela landet till strejkkassan. Erfarenheterna gjorda i Norberg var centrala för den begynnande arbetarrörelsen. Också arbetsgivarna insåg det viktiga i att gå samman och organisera sig, och lade där grunden till vad som senare skulle bli SAF. Militär skickades in, striden slutade med att arbetarna fick någon skituppgörelse och återgick i arbetet. Ett flertal blev uppsagda och, eftersom bostäderna ägdes av gruvan, också vräkta. Bilden är från en av dessa vräkningar. Folksamlingen på vägen utanför skjulen står och tittar på medan deras hem töms av gruvledningens flyttkarlar. De vräkta måste självklart ha varit upprörda, hämndlystna, nävarna knutna. Men när man tittar närmare på fotot ser man att många i folksamlingen ler, till och med skrattar. Ja, faktiskt de enda som inte ler på bilden är de två flyttkarlarna som släpar på byrån. De, å andra sidan, ser ovanligt sammanbitna ut. Och det finns en bra anledning till detta. Förmodligen måste de utstå en del hån och svordomar. Men framförallt, innan de boende evakuerade fyllde de sina möbler med sten, grus och sand. Redan utburen på vägen står en kökssoffa, den måste ha vägt hur mycket som helst.
Den bilden säger så mycket. Om stolthet, motstånd, om att skratta i grupp. Vissa historier kräver att bli berättade, förhoppningsvis hittar fotot från Norberg snart sin roman.