I den text jag jobbar med för tillfället har olika nordiska däggdjur fått en mer och mer central plats. Jag tillbringar därför oproportionerligt mycket tid med att googla djur. Igår lovade jag er en bild på ett gulligt djur. Tyvärr har jag inte lyckats få till det rent tekniskt. Tur det kanske, detta är ju en sida för läsande. Vi får istället ta fantasin till hjälp.
Så inför ert inre öga, föreställ er hur ni i öppnar en ny flik och skriver något i stil med ”super cute ferret waving”, eller ”two weasels saying goodbye”. Klicka ”sök”. Upp ploppar nu en kort liten film, inspelad med mobilkamera i engelsk landsbygd; en grusväg omgiven av höga häckar vindlar sig över kullarna. Några tiotal meter bort står en iller på baktassarna, magen ljusbrun, nospartiet nästan helt vitt, de små pliriga ögonen stirrar rakt mot kameran. En röst säger:”David ,david, would you take a look at that!” Plötsligt dyker det upp ytterligare en iller, från höger. Den har suttit gömd i undervegetationen. Nu hoppar den fram och ställer sig bredvid den första illern och, man tror knappt det är sant, sådant händer bara på internet, lägger illerarmen om sin vän. Förmodligen är det ett sätt att hålla balansen stående på två skakiga tassar, men herregud detta är för gulligt. Videofilmen blir skakig, filmaren tror inte sina ögon. Det första av många ”oh my god”, viskas fram samtidigt som kameran zoomar in. ”David! David! Look! That is so cute!”. Och det blir värre. För som en grand final höjer den första illern tassen mot skyn i något som liknar en vinkning. Här exploderar man av söthet. Två, tre vinkningar, armen fortfarande runt axeln, två illrar tätt ihop, som om de sa adjö till minstingen, den sista att lämna gården där hemma. ”David! Did you see that, did you frickin see that! Ohmygod, ohmygod, ohmygod!”. Videon tar slut, och ni sitter där förundrade. Naturen är så sinnessjukt övergullig.