Vita är en sån som målar streck. Tydliga, raka streck med en oupphörlig flit. Strecken hjälper bilarna att göra rätt i trafiken. En dag virvlar Öjvind rakt ner i hennes färgpyts! En lekfull rödlockig pojke som gör små vita fotspår av färgen istället för ordentliga streck. Vita blir arg, men tar en paus i arbetet och slår sig ned med Öjvind på en kulle. Han frågar varför hon målar streck och hon får den godaste smörgåsen hon ätit, med leverpastej, gurka och fickludd. Sen far Öjvind iväg med vindens fart, lika plötsligt som han kom. Vita vet knappt vad han heter. Hon vet bara att hon vill att han ska komma tillbaka. Nu!
När jag pratade med en mamma om den här boken sa hon att hon först inte visste vad hon skulle tycka om den. Men hennes treårige son älskade den och ville läsa den om och om igen. Han fick sin mamma att också se vilken fantastisk bok det här är. Jag kan inte hitta orden att beskriva bilderna. Jag kanske måste uppfinna några nya ord. Bilderna måste upplevas! Det är ett sånt fint samspel mellan ord och bild!
Det finns ingen pedagogisk övertydlighet som lotsar läsaren genom berättelsen. Språket och bilderna är vackert poetiska, så man undrar nästan hur Sara Lundberg gör för att få både bild och text att tala så väldigt tydligt till en. När boken är slut hörs: “igen!!” och jag läser så gärna en gång till. Det ryms så oändligt stora saker i denna bilderbok. Lekfullhetens kraft kan öppna ögonen för andra sätt att vara i livet. Det handlar också om att sakna och längta, få tröst och känna hopp.